Myran och gräshoppan en personlig bok med ditt barn som hjälten

En ljus sommarmorgon gick ett barn in i en trädgård där gräset stod högt och klövern surrade av bin. Nära stigen skyndade en liten myra fram med ett enda vetekorn hållet högt över huvudet. Kornet var nästan lika stort som hon själv, men hon bar det stadigt, steg för steg.

Strax ovanför, på ett brett grönt blad, satt en gräshoppa med skimrande vingar. Han spelade på en liten fiol, och melodin var så munter att nyckelpigorna tycktes dansa på stråna. När han fick syn på barnet bugade han så djupt att hans blad studsade.

”God morgon!” sa han. ”Sommaren är till för att sjunga. Kom och lyssna!”

Barnet lyssnade en stund, för musiken var underbar. Sedan tittade barnet ner på myran, som inte hade slutat gå. ”Vart tar du det där kornet?” frågade barnet.

”Till mitt skafferi,” sa myran, lite andfådd. ”Sommaren är frikostig, men den varar inte för evigt. Jag vill gärna vara redo.”

Barnet tyckte att det lät förnuftigt. ”Får jag hjälpa till?” Myran log och pekade på en jordplätt där säd hade fallit från de höga stråna. Barnet hämtade en liten flätad korg, och tillsammans samlade de kornen ett och ett. Myran visade vägen till sitt skafferi, en rund dörr gömd under rötterna på ett gammalt träd. Inuti var hyllorna fortfarande tomma, men rena och torra.

Hela dagen blev korgen tyngre, och hela dagen spelade gräshoppan. Ibland ropade han en glad vers om solsken och maskrosor. Barnet vinkade åt honom, och han vinkade med stråken tillbaka.

Småningom gled ett grått moln över himlen. En sval bris böljade genom gräset och vände på bladen. Barnet kände den på båda armarna, och myran lyfte huvudet.

”Vädret håller på att slå om,” sa myran. ”Vill du hjälpa oss, gräshoppa? Det finns plats i arbetet för ett par händer till.”

”Åh, det finns gott om tid!” skrattade gräshoppan och stampade takten med foten. ”Solen skiner fortfarande någonstans. Låt mig spela klart den här låten.” Och han spelade vidare, medan barnet och myran såg på varandra och gick tillbaka till arbetet.

Snart blev dagarna kortare, och löven på det gamla trädet blev gyllene och började dala ner. Barnet och myran bar in de sista säckarna med säd och de sista ljusa fröna. De ställde dem på hyllorna i prydliga rader tills hela skafferiet doftade av varmt bröd och torr sommar. Myran stod i dörren och suckade belåtet.

”Nu är vi redo,” sa hon. Barnet tackade henne för att en hjälpare fick vara med, och hon tackade barnet tillbaka.

Så en morgon vaknade trädgården vit. Snö pudrade kvistarna och svamparnas hattar, och små snöflingor virvlade i luften. Barnet, varmt påpälsat, kom ut för att titta till skafferiet och hörde ett tunt, stilla ljud. Det var en fiol som spelade alldeles tyst.

Gräshoppan stod utanför skafferidörren med hopvikta vingar och fötter som var bleka av kyla. Hans sång hade blivit långsam som en rysning. ”Jag trodde jag hade mer tid,” sa han, utan ett spår av stolthet.

Barnet höll ingen predikan. Vintern hade redan lärt honom lektionen, och barnet kunde se det. I stället knackade barnet försiktigt, öppnade den lilla skyddade dörren och lät ett band av gyllene lyktljus falla över snön.

”Kom in,” sa barnet. ”Det finns plats.”

Myran kom med en liten skål varm soppa, som hon ställde på ett bord vid lyktan. ”Sätt dig, gräshoppa,” sa hon. ”En kall sångare kan inte spela bra, men en varm kan.” Gräshoppan steg in och satte sig så nära glöden att hans vingar började skimra igen.

När han hade ätit upp soppan reste han sig och lade en hand på hjärtat. ”Tack, båda två,” sa han. ”Jag njöt av sommaren, men jag glömde vintern. När våren kommer lovar jag att hjälpa er samla mat innan jag spelar en enda ton.”

”Och du ska fortfarande spela,” sa myran, ”för de långa vinterkvällarna är bättre med musik.” Så stämde gräshoppan sin lilla fiol och spelade en mild melodi, och skafferiet kändes som det varmaste stället i hela trädgården.

Till slut smälte snön. Krokus stack upp, sedan gullvivor, och det gamla trädet fick en slöja av fräscht grönt. Myran öppnade sin dörr och fann gräshoppan som redan väntade, med en korg dubbelt så stor som hans egen rygg.

Barnet kom springande med den flätade korgen. Myran gick före, barnet bar, och gräshoppan arbetade flitigt och glatt och nynnade en melodi mellan turerna. När de stannade för att vila i solen tog han fram sin fiol och spelade, och myran stampade takten med en fot.

Från den dagen hade trädgården båda delarna: frön för i morgon och sånger för i dag. Barnet, myran och gräshoppan såg till det tillsammans.