Mästerkatten i stövlar en personlig bok med ditt barn som hjälten

Det var en gång en mjölnare som hade tre söner. När han blev gammal och delade ut allt han ägde fick den äldste sonen kvarnen, den mellersta sonen fick åsnan, och den yngste sonen fick ingenting annat än katten.

”Tja”, suckade den yngste sonen och satte sig på trappan, ”mina bröder kan försörja sig med en kvarn och en åsna. Men vad ska jag ta mig till med en katt?”

Katten, som hade hört varenda ord, satte sig bredvid honom och darrade på morrhåren.

”Var inte orolig, husse”, sa han. ”Ge mig bara ett par stövlar, så att jag kan gå genom snåren, och en ordentlig, stark säck. Du ska snart få se att du inte har det så illa ställt ändå.”

Mjölnarsonen blev så häpen över att höra en katt prata att han gjorde precis som han blev ombedd. Han lade sina sista slantar på ett par fina stövlar och en kraftig säck. Katten drog på sig stövlarna, stampade med fötterna, beundrade sig själv i en vattenpöl, slängde säcken över axeln och gav sig iväg för att skapa deras lycka. Och från den dagen kallade alla honom Mästerkatten i stövlar.

Katten gick ut i skogen, lade några salladsblad i botten av säcken och lade sig alldeles stilla bredvid den. Snart kom en knubbig ung kanin skuttande och stack in nosen, och katten drog åt snöret. Dag efter dag fångade han kaniner och rapphöns i sin säck. Men han åt inte upp en enda, för han hade en plan som bara han kände till.

Han bar den första kaninen till slottet, marscherade rakt fram till kungen, svepte av sig hatten med en djup bugning och sa: ”Ers Majestät, jag har med mig en gåva från min husbonde, markisen av Carabas.”

”Markisen av vem?” sa kungen. Ingen hade någonsin hört talas om honom.

”Av Carabas, Ers Majestät”, sa katten, som om alla visste det. ”Han sänder er sina varmaste hälsningar.”

Kungen tyckte väldigt mycket om kanin. ”Säg till din husbonde att jag tackar honom”, sa han.

Nästa dag kom katten med två rapphöns, och dagen därpå med två till. Vecka efter vecka kom han med gåvor, alltid ”från markisen av Carabas”, tills kungen knappt kunde vänta på att få träffa den generöse markisen.

En morgon fick katten höra att kungen och hans dotter, prinsessan, skulle åka längs floden just den dagen. Han sprang hem till sin husse.

”Fort, husse”, sa han. ”Gå och bada i floden, precis där jag säger, och lämna resten åt mig.”

Mjölnarsonen förstod ingenting, men han gjorde som katten sa. Han vadade ut i floden för att bada, och just då kom kungens vagn rullande längs vägen. Katten sprang ut framför den och viftade med hatten.

”Hjälp! Hjälp!” ropade han. ”Markisen av Carabas har blivit bestulen på sina kläder medan han badade!” I själva verket hade katten gömt den unge mannens gamla lappade kläder under en stor sten.

Kungen kände genast igen katten. Han skickade sina tjänare springande tillbaka till slottet efter en fin ny klädedräkt, den bästa han hade. När mjölnarsonen hade klätt sig såg han så stilig ut att prinsessan log mot honom, och kungen bjöd in honom att åka med i den kungliga vagnen.

Under tiden rusade katten i förväg längs vägen. Han kom till en äng där folk höll på att slå hö.

”Snälla ni”, sa katten, ”kungen kommer åt det här hållet. När han frågar vems ängarna är, säg då att de tillhör markisen av Carabas. Det kommer att göra alla glada, det lovar jag.”

Slåttrarna tyckte att det var en mycket konstig begäran från en katt i stövlar, men de tyckte om honom, och de lovade. Så när kungens vagn kom förbi och kungen frågade: ”Vems är de här fina ängarna?” ropade de allihop: ”De tillhör markisen av Carabas!”

Katten sprang vidare och vidare, och på varje äng bad han om samma sak, och överallt fick kungen höra samma svar. Kungen blev mer och mer imponerad.

Till sist kom katten fram till ett ståtligt slott. Han hade fått veta att det tillhörde ett troll, ett skrytsamt troll som ägde all mark i flera mil runt omkring och inte var snällt mot de människor som arbetade på den. Katten knackade på porten, och trollet släppte in honom.

”Jag har hört”, sa katten och bugade djupt, ”att ni har en underbar förmåga. Det sägs att ni kan förvandla er till vilket djur ni vill. Till och med till ett lejon eller en elefant.”

”Det kan jag mycket riktigt”, sa trollet stolt, och för att bevisa det förvandlade han sig till ett lejon som rytade så högt att fönstren skallrade. Katten hoppade upp på en hylla av förskräckelse.

När trollet hade förvandlat sig tillbaka klättrade katten ner och sa: ”Mycket imponerande. Men vem som helst kan vara stor. Ni kan väl knappast förvandla er till något riktigt litet? En pytteliten mus, till exempel? Nej, det är nog alldeles för svårt.”

”För svårt?” vrålade trollet. ”Titta här!” Och han kunde inte låta bli att skryta. På ett ögonblick förvandlade han sig till en pytteliten grå mus och kilade över golvet.

Katten hoppade inte på den. I stället jagade han den lilla musen tvärs över salen, ut genom dörren, över borggården och ut genom slottsporten. Sedan stängde han porten ordentligt efter den. Trollmusen kilade iväg ut över fälten, och den kom aldrig tillbaka.

Just då kom kungens vagn skramlande över vindbryggan. Katten sprang ut för att möta den och svepte av sig hatten.

”Välkommen, Ers Majestät”, sa han, ”till markisen av Carabas slott!”

Kungen var förtjust. Där stod ett ståtligt slott, med fina ängar runt omkring, och en välklädd ung markis steg ur vagnen med prinsessan under armen. Mjölnarsonen kunde knappt tro sina ögon, men han hälsade alla varmt välkomna till sitt nya hem. Slottets kockar hade lagat en festmåltid, och de satte sig alla tillsammans och åt.

Mjölnarsonen och prinsessan blev de allra bästa vänner, och med tiden gifte de sig. Människorna som arbetade på ängarna blev äntligen väl behandlade. Och Mästerkatten i stövlar blev en förnäm herre, som bar de finaste stövlarna i hela riket och aldrig mer behövde fånga en mus, utom bara för skojs skull.