Lycko-Hans en personlig bok med ditt barn som hjälten

Det var en gång ett glatt barn som hette Hans och som hade varit på besök hos en snäll familj långt hemifrån. När besöket var slut lindade familjen in en liten guldklump i en duk och tryckte den i Hans händer. ”Det här är en gåva”, sa de. ”Ta den med hem med vår kärlek.”

Guldet var inte större än ett hönsägg, men förvånansvärt tungt. Hans stoppade ner det i kanvasväskan, tog upp det igen och stoppade ner det på nytt. Tunga saker, bestämde Hans, är svåra att bära på en lång väg, fastän solen var varm och vägen var vänlig.

Snart kom en resenär travande och ledde en mild häst med glänsande brun päls. ”Vad skönt det måste vara att ha en häst”, suckade Hans. ”Då skulle jag slippa bära på den tunga klumpen.”

”Jaså?” sa resenären med ett leende. ”Då byter jag min häst mot ditt guld.” Hans sa genast ja. Men Hans klättrade inte upp ensam. I stället tog barnet tag i grimskaftet och gick bredvid hästen och klappade dess varma hals. De gick tillsammans i lugn, glad takt, och hästen verkade gilla sällskapet.

Efter en stund kom de till en stuga med ett vitkalkat staket. Bakom det stod en lugn brun ko som tuggade långsamt och såg världen passera. Bonden lutade sig mot grinden. ”Fin häst”, sa han. ”Fin ko”, sa Hans. ”Mjölk vore underbart en varm dag.” Inte långt därefter stod hästen på bondens gård och Hans höll i kons grimma, och de ströp vidare längs vägen.

Dagen blev varmare. Hans drömde om sval mjölk, men en ko ger inte mjölk åt någon som aldrig har lärt sig mjölka. Hans klappade kon, fann hinken tom och suckade. Sedan dök det på en stilla väg kantad av klöver upp en resenär med en liten rosa gris som trippade efter i ett löst snöre.

”Vilken glad gris”, sa Hans. ”Det vore lättare att gå med en gris än med en ko.” Resenären höll med, och så gick kon åt ett håll och grisen åt ett annat. Grisen nosade på klövern, ringlade svansen och följde Hans längs vägen som om de vore gamla vänner.

Sedan mötte Hans en bybo som bar en vit gås i en flätad korg. Gåsens huvud tittade fram, kvickt och stolt. ”Fyllig och vit”, sa byborn. ”Av hennes fjädrar blir det en fin kudde, och hon är inget besvär alls.” Hans tittade på grisen, sedan på gåsen, och bytet var gjort. Barnet bar gåsen varsamt i korgen och nynnade på en liten melodi.

Eftermiddagen led mot sitt slut när Hans kom till en kvarn vid en brusande bäck. En mjölnare stod i dörren med mjöl på förklädet och ett leende så brett som en ladugårdsport. Bredvid honom låg en stor rund slipsten.

”En gås är fin”, sa mjölnaren. ”Men en slipsten är till nytta i varje hushåll. Ta den här, så saknar du aldrig sysslor.” Hans, som gärna ville vara tillmötesgående, nickade och räckte över gåsen. Mjölnaren rullade stenen fram till Hans fötter och la dit en andra, mindre sten på köpet.

Hans lyfte stenarna. De var så tunga att barnets knän skakade och kanvasväskan gled ner från axeln. Steg för steg verkade stenarna bli ännu tyngre. Hans flåsade och pustade och undrade hur dagen hade gått från guld till det här.

Så småningom ledde vägen in i en liten by, där en gammal stenbrunn stod under ett litet tak i ormbunkarnas skugga. En vuxen hämtade vatten och nickade vänligt åt Hans. ”Försiktigt nu”, sa den vuxne och visade Hans hur man vilar stenarna på den breda stenkanten medan man står tryggt bakom muren. Hans andades ut länge och tacksamt. ”Tack”, sa barnet. ”Jag ville bara ha något att dricka.”

Men när Hans sträckte sig efter koppen gungade en av stenarna, tippade och gled rakt av kanten. Plask! Den sjönk ner i det djupa vattnet, och ett ögonblick senare följde den andra stenen efter. Den vuxne grep tag i Hans ärm och höll kanten säker, och ingen lutade sig över vattnet.

Hans stod alldeles stilla. Sedan bubblade ett skratt upp, och det växte och växte tills det fyllde hela bytorget. ”Åh, så lycklig jag är!” ropade Hans. ”Inget guld, ingen häst, ingen ko, ingen gris, ingen gås och inga tunga stenar. Jag har ingenting att bära alls!”

Barnet tackade brunnen, tackade den hjälpsamma vuxne och gav sig iväg längs vägen i språng. Kanvasväskan studsade på axeln, skorna smattrade i dammet och hela himlen verkade le.

När stugan kom i sikte flög dörren upp. Hans familj skyndade nerför trädgårdsgången med öppna armar. ”Du är hemma!” ropade de. ”Och vad har du med dig till oss?”

”Ingenting alls”, sa Hans skrattande, omfamnad mitt bland blommorna. ”Jag är världens lyckligaste barn, för jag kom fram till er.”