Den stora påskäggsjakten en personlig bok med ditt barn som hjälten

Det var kvällen före påsk, och Nils stod vid fönstret i sitt rum och tittade ut över trädgården. Solen höll på att gå ner bakom träden, gräset var nytt och grönt, och under det blommande körsbärsträdet stod en korg. En korg full av målade ägg: randiga ägg, prickiga ägg, ägg med blommor och ägg i skinande guld.

Bredvid korgen satt påskharen. Han hade långa öron, mjuk päls och en ljusblå rosett runt halsen, och han lade de sista äggen till rätta med tassarna.

Nils höll andan. Påskharen! Alldeles på riktigt, i hans egen trädgård!

Men just då kom en vindpust, en riktig vårvind. Svisch! Den blåste kronbladen från körsbärsträdet, fick gräset att bölja och välte omkull korgen. Och de målade äggen rullade iväg åt alla håll: mot grinden, mot rabatterna, ut på ängen, ner mot ankdammen och in i skogen.

Påskharen satte tassarna för ögonen.

När himlen blev mörkblå drog Nils på sig tofflorna, tog sin lykta och smög tyst ut i trädgården. Påskharen satt under körsbärsträdet med den tomma korgen tryckt mot bröstet och öronen alldeles hängande.

”Hej”, sa Nils lågt. ”Jag såg vinden. Får jag hjälpa dig?”

Påskharen tittade upp. ”Å, skulle du verkligen vilja det? I morgon bitti är det påsk, och alla barn väntar på äggen. Men ensam hittar jag dem aldrig i tid.”

”Vi letar tillsammans”, sa Nils.

I lyktans sken såg de små bitar av färgat äggskal ligga i gräset: en rosa bit, en grön bit, en gul bit. De kom från ägg som hade spruckit när de rullade, och de bildade ett slags spår. Nils och påskharen följde det, steg för steg, ut genom grinden och vidare ut på ängen.

I hönshuset vid ängskanten skulle hönan just gå och lägga sig.

”Ko ko!” sa hon och öppnade ena ögat. ”Ägg? Klart jag har sett dem! De var inte mina, mina är inte alls så brokiga. De rullade ditåt, mot rabatterna, och några in mot skogen.”

Så de gick till rabatterna. Där, bland de gula påskliljorna, hittade Nils ett randigt ägg, sedan ett prickigt, och sedan ett till. Och under en röd tulpan som böjde ner huvudet, som om den ville gömma det, låg ett ljusblått ägg med stjärnor.

”Ett, två, tre, fyra!” räknade påskharen och lade dem i korgen.

Vid häcken hörde de en liten gäspning. Det var en igelkott som låg hoprullad bland löven. ”Letar ni efter ägg?” mumlade han sömnigt. ”Där ligger ett, i högen med gamla löv. Jag vaknade när det rullade förbi.” Och han pekade med nosen. Nils sköt undan löven, och där under låg ett guldägg.

I ett blommande träd en bit bort satt ett fågelbo. Nils ställde sig på tå och tittade ner i det. Där låg tre små ljusblå ägg, fågelmammans egna, och mitt bland dem ett målat ägg med blommor. Nils lyfte ut det alldeles försiktigt och lät fågelmammans ägg ligga kvar där de hörde hemma, trygga och varma. Fågelmamman tittade på från en gren och kvittrade ett tack.

De gick in i skogen, där träden var fulla av vita blommor som lyste i månskenet. En ekorre kom kilande nerför en stam med ett grönt ägg mellan tassarna.

”Förlåt”, sa den lite generat. ”Jag trodde att det var en nöt. En jättenöt. Men den går inte att knäcka.” Och så lämnade den tillbaka ägget till påskharen, som skrattade.

Till sist kom de fram till ankdammen. Vattnet var mörkt och stilla, och månen speglade sig i det. Änderna simmade fram till dem och kvackade lågt. ”Kvack, kvack! Titta där borta!”

Mitt på dammen flöt en liten båt av bark, och i den låg ett rött ägg. Nils satte sig på huk vid kanten, tog en lång pinne och styrde båten, alldeles försiktigt, i månljuset, in mot stranden. Påskharen tog ägget och höll det hårt.

Med en nästan full korg gick de tillbaka till trädgården. Men några ägg hade spruckit på vägen, och det fattades fortfarande en hel del.

”Och nu då?” frågade påskharen.

”Nu målar vi nya!” sa Nils.

I verktygsboden fanns burkar med färg och penslar. Nils och påskharen satte sig på golvet och målade nya ägg, det ena efter det andra: med orange ränder, med rosa hjärtan, med små moln och med solar. Påskharen fick nosen alldeles lila av färg, och Nils skrattade så mycket att han fick hålla sig för magen.

När himlen började ljusna var korgen full igen, ända upp till kanten.

”Vi klarade det”, sa påskharen med glittrande ögon. ”Tack, Nils. Utan dig hade det inte blivit några påskägg i år.” Han vinkade med tassen, hängde korgen på ryggen och skuttade iväg, hopp, hopp, hopp, för att gömma äggen i alla trädgårdar.

Nils smög tillbaka till sitt rum och somnade på en gång.

På påskmorgonen var hela familjen ute i trädgården för att leta påskägg. Farfar satt på verandan och tittade på, med en kopp kaffe i handen. Och äggen låg överallt: bland påskliljorna, under körsbärsträdet, vid grinden, bakom blomkrukorna. Nils sprang från det ena stället till det andra, och hans korg blev fullare och fullare. Det var den finaste äggjakten någonsin.

Sedan tittade Nils upp mot häcken. Och där, mellan bladen, vinkade två långa öron åt honom.

Nils log och vinkade tillbaka. Men han sa ingenting till någon. Det var deras hemlighet.