Den ståndaktige tennsoldaten en personlig bok med ditt barn som hjälten

En regnig eftermiddag stod en enkel leksakslåda på bordet i barnkammaren. Barnet och en snäll vuxen lyfte på locket tillsammans, och inuti låg en rad enkla leksaker av trä. Bland dem stod en liten tennsoldat i röd jacka, blå byxor och svart hatt.

Soldaten hade tillverkats allra sist, och det hade inte riktigt räckt med tenn. Därför hade han bara ett ben. Men han stod på det lika rak och stolt som de andra stod på sina två.

”Hej, lilla soldat”, sa barnet och ställde försiktigt ner honom på bordet.

På bordet stod ett pappslott med en liten pappersdörr. I dörröppningen stod en pappersballerina, vikt av elfenbensvitt papper, med ett ljusblått skärp och en arm lyft som om hon just skulle börja dansa. Hon såg så lätt och så graciös ut att soldaten inte kunde sluta titta på henne.

”Jag skulle gärna vilja vara hennes vän”, tänkte han. ”Men hon bor i ett slott, och jag bor i en låda.”

Så han stod alldeles stilla och alldeles rak och såg på henne hela kvällen, medan barnet kikade fram bakom bordet och log.

Nästa dag stod soldaten på fönsterbrädet. Ingen vet riktigt hur han kom dit. Kanske hade en vind knuffat till honom, eller kanske var det lite leksaksyra i farten. Men fönstret var stängt, och barnet och den vuxna tittade ner genom rutan och såg honom utanför, vilande i en mjuk blomsterrabatt bland de våta gröna bladen.

”Han är i säkerhet”, sa den vuxna. ”Blommorna fångade honom. Men han kan inte ta sig tillbaka själv.”

Regnet öste ner mer och mer. Snart rann en liten bäck i rännan bredvid stigen. Barnet och den vuxna tog på sig jackorna och gick ut, men de stannade långt bak på den torra stigen, för vattnet var ingen plats för små fötter.

Där, i rännan, guppade en vikt pappersbåt. Tennsoldaten stod i den, lika rak som alltid, på sitt enda ben. Iväg seglade han, runt och runt, förbi småstenar och löv.

”Åh, titta så han far!” sa barnet.

Den lilla båten skyndade nerför bäcken och kom till ett lågt, övertäckt avlopp. På en torr sten bredvid satt en liten grå råtta.

”Halt!” sa råttan med pipig röst. ”Har du passersedel? Vart ska du, lilla soldat?”

Men soldaten sa ingenting. Han höll huvudet högt och blicken framåt. Båten snurrade förbi råttan, och råttan ryckte bara på morrhåren och blev på sin sten. Det var en liten nyfiken råtta och ingen elak en, och till sist önskade den honom ändå en trygg resa.

Bäcken bar båten vidare till ett ställe där vattnet var klart och djupt. Soldaten hörde ett mjukt plask, och en stor, alldaglig fisk steg upp bredvid honom. Den hade ett runt, vänligt öga och silverfjäll som glänste som mynt.

Här blir den gamla sagan underlig, och därför förblir den mild och underlig i den här berättelsen. Fisken simmade tätt under båten, som om den kände vägen, och bar soldaten på en stilla färd genom det gröna vattnet. Soldaten grät inte och klagade inte. Han stod bara i sin båt, lika ståndaktig som alltid.

Sedan bar vattnet honom, som i alla de bästa sagor, ett långt stycke, och en sorts magi gjorde resten.

Nästa sak han visste var att han låg i ett ljust kök, på en ren duk bredvid ett fat. På fatet låg en hel fisk, alldeles vanlig och alldeles stilla, och den snälla vuxna stod bredvid med stora ögon.

”Nej men”, sa den vuxna. ”Titta vem som har kommit hem.”

Barnet satt på andra sidan bordet och klappade i båda händerna. Det fanns inga knivar och inget väsen. Den vuxna lyfte bara upp den lilla soldaten på en handflata, torkade av honom med duken och höll upp honom så att barnet kunde se.

”Det är precis samma soldat”, sa barnet. ”Han har fortfarande ett ben, och han står fortfarande kapprak.”

”Ja”, sa den vuxna. ”Han är den modigaste leksak jag vet.”

De bar tillbaka honom till barnkammaren, där pappslottet väntade i lampskenet. Pappersballerinan stod i sin dörröppning med armen fortfarande lyft, precis som förut.

Soldaten tittade på henne, och hon tittade på honom. Ingen av dem sa ett ord, men båda visste att den andre var glad.

Den vuxna lät dem inte stå kvar på bordet, där en vind eller en liten armbåge kunde välta dem. I stället valde barnet och den vuxna en låg, trygg hylla. De ställde tennsoldaten på den, pappersballerinan bredvid honom och pappslottet bakom dem.

Barnet vek ett litet pappershjärta av en bit rött papper och lade det tätt intill de två.

”Nu kan ni stanna tillsammans”, sa barnet.

Soldaten stod på sitt enda ben, lika rak och ståndaktig som alltid. Ballerinan lyfte sin pappersarm. Och det lilla pappershjärtat vilade mellan dem medan regnet sakta upphörde och barnkammaren blev tyst och varm.