Den gyllene gåsen en personlig bok med ditt barn som hjälten

Det bodde en gång en vedhuggare i utkanten av en stor skog tillsammans med sina tre barn. De två äldsta var snabba med orden och ännu snabbare med åsikterna, och de sa gärna att det yngsta var för vanligt och tyst för att vara till någon nytta. Det yngsta svarade aldrig emot. Det yngsta fortsatte bara att göra små vänliga saker, som folk sällan lade märke till.

En morgon tog det äldsta barnet en yxa för att hämta ved, med en söt kaka och en flaska bärsaft i en korg. Vid en gammal trädstubbe satt en liten gammal man, trött och hungrig. ”Vill du dela en tugga och en klunk?” frågade han. ”Då blir det mindre kvar åt mig,” sa det äldsta barnet och gick vidare. Snart gled yxan och gav en öm arm, och det äldsta barnet haltade hem. Det mellersta försökte härnäst, sa precis samma sak till den gamle mannen och kom hem med en öm fot.

”Låt mig försöka,” sa det yngsta. ”Du kommer bara att gå vilse,” sa de andra. Men det yngsta packade ett vanligt bröd och en kanna vatten, det enda som fanns kvar i köket, och gav sig av in bland träden.

Den lille gamle mannen satt fortfarande vid stubben. ”Vill du dela din mat?” frågade han. ”Det är bara bröd och vatten,” sa det yngsta, ”men du är välkommen. Låt oss dela.” De satte sig sida vid sida, och brödet smakade som en festmåltid och vattnet som klar källmusik.

Den gamle mannen log. ”Du gav det lilla du hade, så jag ger det jag vet. Gå till det höga trädet med den ihåliga stammen och titta in. Din lycka väntar där.”

Det yngsta tackade och hittade trädet. Inne i håligheten satt en gås vars fjädrar lyste mjukt gyllene, som soluppgång över säden. Gåsen lutade på huvudet och gav ifrån sig ett artigt pip. ”Hej,” sa det yngsta. ”Vill du följa med mig?” Gåsen verkade fundera, och steg sedan lugnt in i barnets armar.

Det yngsta vek en duk om gåsen för att hålla den varm och trygg och bar den längs skogsstigen mot byn. På kvällen syntes ljusen från ett värdshus, och barnet bestämde sig för att övernatta där.

Tre gäster på värdshuset var nyfikna på den skinande fågeln. Den förste, en skräddare, viskade: ”Bara en liten fjäder. Ingen kommer att bry sig.” Men i samma stund som skräddaren rörde den gyllene stjärten fastnade handen och ville inte släppa. Den andre gästen, en ostförsäljare, drog i skräddarens ärm för att få loss honom och fastnade. Den tredje, en spelman, drog i ostförsäljarens kappa och fastnade också. Där stod de på rad, drog och flåsade och sa ”Å nej” med tre olika röster.

”Jag är så ledsen,” sa det yngsta. ”Jag vet inte varför det händer.” Gåsen var dock alldeles lugn och redo att gå vidare. Så på morgonen lyfte det yngsta gåsen och gav sig av genom byn, och de tre gästerna hade inget annat val än att följa efter, hoppande och snubblande och be om ursäkt hos alla de passerade.

En bagare med en bricka frallor skyndade fram för att hjälpa och fastnade längst bak i raden. Sedan kom en lyktgubbe, sedan en pojke med en rullande ring, sedan en kvinna med en korg ägg, som hon höll mycket försiktigt över huvudet. Raden slingrade sig genom gränderna. Hundarna skällde, barnen klappade och hattar flög av.

På byns torg låg kungens slott. Kungens dotter, en ung prinsessa, hade inte skrattat på mycket länge, och kungen var orolig. Gycklare hade slagit kullerbyttor, sångare hade sjungit, men ingenting hjälpte. Hon satt på sin balkong med hakan i händerna.

Sedan fick hon syn på det yngsta barnet som stolt gick över torget med en gyllene gås, följt av en skräddare med viftande sax, en ostförsäljare som jagade sin rullande ost och en spelman som hoppande gnisslade fram en melodi. Först fnittrade prinsessan till lite. Sedan lite högre. Sedan skrattade hon så att hon måste hålla i balkongräcket, och skrattet klingade ner över torget.

Kungen skyndade ut. ”Jag lovade ett kungligt mottagande åt den som kunde få min dotter att skratta,” sa han. ”Men ett mottagande börjar vid ett bord. Kan du hämta bröd och vatten så att alla kan dela?”

Det yngsta tänkte på den gamle mannen i skogen. Och där stod han vid torgets kant och log. Bagaren, som fortfarande satt fast i raden, fick loss en hand och sträckte fram en korg med varmt bröd, och brunnsvaktaren kom med en sval stenkanna vatten. Det yngsta bar båda till kungen, som bröt brödet, hällde upp vattnet och sa att det var den bästa måltid han någonsin ätit.

I det ögonblicket skakade gåsen glatt på sig. Den gyllene fjädern släppte, och hela raden rasade loss i en hög av kappor och skratt, utan att någon kom till skada.

Sedan bar byborna ut långa bord och tände lyktor. Det yngsta och prinsessan satt sida vid sida och skrattade åt den stora paraden, och gåsen vilade på en kudde mellan dem. Till och med de två äldre syskonen kom, lite skamsna, och det yngsta räckte dem brödet. Alla delade, och bordet var fullt.

Och så gick det yngsta, som en gång kallades vanligt och tyst, hem med en gås, fickan full av vänner och ett varmt mottagande från hela kungariket.