Trollkarlen från Oz en personlig bok med ditt barn som hjälten

Dorothy bodde mitt ute på den stora grå prärien i Kansas, hos farbror Henry, som var bonde, och faster Em, som var bondens fru. Deras hus var litet och grått, gräset var grått, och till och med himlen var grå. Det enda som inte var grått var Toto, en liten svart hund med pigga ögon, som fick Dorothy att skratta hela dagarna.

En eftermiddag mörknade himlen, och en förfärlig vind kom virvlande över prärien.

– En cyklon! ropade faster Em och slet upp luckan till stormkällaren. Fort, Dorothy, spring ner i källaren!

Men Toto hoppade ur Dorothys famn och gömde sig under sängen, och medan Dorothy sprang efter honom skakade huset, snurrade runt två gånger och steg sakta upp i luften. Högre och högre for det, ända upp på toppen av cyklonen, och där seglade det fram lika mjukt som en ballong. Efter en stund kröp Dorothy upp i sin säng med Toto bredvid sig och somnade djupt.

Hon vaknade av en mjuk duns. Solskenet strömmade in genom fönstret. Utanför låg gröna ängar, lysande blommor och en glittrande bäck, och fram mot henne kom tre små män klädda helt i blått, med runda spetsiga hattar med små klockor runt brättet, och en liten gammal kvinna i en vit klänning som glittrade av stjärnor.

– Välkommen till Munchkinernas land, sa den lilla gamla kvinnan. Jag är häxan från norr, en god häxa. Ditt hus kom ner så plötsligt att den onda häxan från öster sprang sin väg av förskräckelse, så fort att hon sprang rakt ur sina skor. Här kommer hon aldrig mer att besvära någon. Och hon höll fram ett par blänkande silverskor. De är dina nu. Det finns en trollkraft i dem, men ingen vet vilken.

– Tack, sa Dorothy. Men jag vill hem till faster Em och farbror Henry.

– Då måste du gå till Smaragdstaden och fråga den store Trollkarlen från Oz, sa häxan. Följ vägen av gult tegel, så kan du inte gå fel.

Så Dorothy tog på sig silverskorna, som passade som om de var gjorda för henne, och gav sig i väg längs vägen av gult tegel med Toto travande tätt bakom.

Vid ett majsfält såg hon en fågelskrämma uppsatt på en påle för att skrämma bort kråkorna. Och tänk – Fågelskrämman blinkade åt henne.

– God dag, sa den med ganska hes röst. Skulle du vilja vara så snäll och hjälpa mig ner? Det är så tråkigt att sitta fast här uppe dag och natt.

Dorothy vred på pinnen, och Fågelskrämman klättrade ner själv och sträckte på sig.

– Jag ska till Smaragdstaden, sa Dorothy, och be Trollkarlen skicka hem mig.

– Tror du att han skulle ge mig lite förstånd? frågade Fågelskrämman. Mitt huvud är nämligen fyllt med halm.

– Följ med och fråga honom, sa Dorothy. Och Fågelskrämman följde med.

I skogen hörde de ett stönande och hittade en skogshuggare som var gjord helt av plåt. Han stod med yxan höjd och var alldeles fastrostad.

– Olja, kraxade han. Olja mina leder.

Dorothy hittade en oljekanna i hans stuga och oljade hans hals, hans armar och hans knän, tills han kunde sänka yxan och röra sig igen.

– Förr var jag en riktig skogshuggare, sa han, men bit för bit blev jag gjord av plåt, och plåtslagaren glömde att ge mig ett hjärta. Tror du att Trollkarlen skulle ge mig ett?

– Följ med och fråga honom, sa Dorothy. Och han följde också med.

Längre in i skogen hoppade ett stort Lejon ut på vägen med ett förskräckligt rytande och rusade mot lilla Toto.

– Våga inte! ropade Dorothy och viftade med fingret. Skäms på dig, ett så stort djur som du, att skrämma en liten hund!

Lejonet satte sig och torkade ögat med svanstippen.

– Jag vet, sa det sorgset. Jag är en fegis. Jag ryter så att alla springer sin väg, men inombords är jag alltid rädd.

– Följ med oss och be Trollkarlen om mod, sa Dorothy. Och nu var de fem på vägen.

De kom till ett stort fält med scharlakansröd vallmo, vars söta doft fick alla som andades in den att somna. Dorothy och Toto var snart igenom och i säkerhet i gräset, men det stora Lejonet somnade mitt bland blommorna. Fågelskrämman och Plåtmannen andades inte alls, så de byggde en liten trävagn, och fältmössens drottning skickade tusentals av sina möss, var och en med ett snöre, för att dra ut det sovande Lejonet.

Till sist, vid slutet av vägen av gult tegel, såg de Smaragdstaden lysa grön mot himlen. Där inne glittrade allt av smaragder, och i den gröna tronsalen svävade ett väldigt huvud ovanför en tron av grön marmor.

– Jag är Oz, den Store och Fruktansvärde, sa Huvudet. Jag hjälper er först när den onda häxan från väster är borta.

Så de drog i väg till västerns gula land. Den onda häxan hade bara ett öga, men det såg mycket långt. Hon lät Dorothy skura hennes kök, och en dag fick hon henne att snubbla över en osynlig järnstång och nappade åt sig en av silverskorna. Dorothy blev så arg att hon tog en hink vatten och slängde den över häxan.

– Se vad du har gjort! skrek häxan. Vatten är slutet på min trollkraft!

Och hon fräste och krympte, mindre och mindre, tills hon inte var större än en skalbagge, och så kilade hon i väg genom en springa i golvet och syntes aldrig mer.

Tillbaka i Smaragdstaden sprang Toto bakom en skärm i tronsalen och välte den. Och där stod en liten gammal man med kal hjässa.

– Jag är Oz, sa han och skämdes mycket, men jag är ingen trollkarl alls. Jag är bara en vanlig man från Omaha.

Ändå fyllde han Fågelskrämmans huvud med kli och knappnålar till förstånd, gav Plåtmannen ett hjärta av siden fyllt med sågspån och Lejonet en grön dryck full av mod. Och alla kände att de hade fått precis det de önskat sig.

Trollkarlen gjorde en stor grön ballong för att ta Dorothy hem. Men just när den var klar sprang Toto efter en kattunge, Dorothy sprang efter Toto, repen gick av, och ballongen svävade i väg utan henne.

Då vandrade vännerna långt söderut till Glinda, den goda häxan, som satt på en tron av rubiner.

– Dina silverskor kan bära dig vart du vill, sa Glinda vänligt. Om du hade känt till deras kraft, kunde du ha gått hem redan första dagen.

– Då hade jag aldrig hittat mina vänner, sa Dorothy.

Hon kramade Fågelskrämman, Plåtmannen och Lejonet adjö, tog Toto i famnen, slog ihop klackarna tre gånger och sa:

– Ta mig hem till faster Em!

I samma ögonblick virvlade hon genom luften, och silverskorna föll av hennes fötter och försvann. Sedan rullade hon i det mjuka gräset på prärien i Kansas, framför det nya bondhuset som farbror Henry hade byggt, medan han höll på att mjölka korna.

Faster Em kom springande ut ur huset.

– Mitt älskade barn! ropade hon. Var i all världen kommer du ifrån?

– Från landet Oz, sa Dorothy. Åh, faster Em, vad glad jag är att vara hemma igen!