Törnrosa en personlig bok med ditt barn som hjälten

Det var en gång en ung prins som red genom ett avlägset land, när han kom till kanten av en stor skog. Ovanför trädtopparna, långt borta, kunde han se spetsarna på några torn, alldeles inbäddade i grönska. Vid skogsbrynet satt en gammal gumma och spann utanför en liten stuga.

”Goddag”, sa prinsen. ”Vems är de där tornen?”

”Sätt dig”, sa gumman, ”så ska jag berätta.”

Så prinsen satte sig, och det här är sagan hon berättade.

”För hundra år sedan bodde en kung och en drottning i det där slottet. I många år hade de önskat sig ett barn, och till sist föddes en liten dotter. Kungen blev så glad att han ställde till med en stor fest när hon skulle döpas. Han bjöd alla sina vänner, och han bjöd också rikets feer, så att de skulle välsigna barnet. Det fanns tretton feer, men kungen hade bara tolv guldtallrikar, så en fé blev inte bjuden.

Tolv feer kom, och var och en gav barnet en gåva. En gav henne godhet, en gav henne skönhet, en gav henne en ljuv röst, en gav henne ett glatt skratt, och så vidare, tills elva hade talat. Då flög dörrarna upp, och in svepte den trettonde fén, hon som inte hade blivit bjuden. Hon var sårad och hon var arg, och hon tittade inte ens på någon.

’Här är min gåva’, ropade hon. ’När prinsessan är femton år ska hon sticka sig på en slända, och då ska hon somna, och det ska alla innanför de här murarna också göra, i hundra år!’ Och så vände hon och svepte ut igen.

Den tolfte fén hade ännu inte gett sin gåva. Hon kunde inte häva förtrollningen, men hon sa stilla: ’När de hundra åren är slut kommer någon med ett gott hjärta.’

Kungen lät bränna varenda slända i hela riket. Men på sin femtonde födelsedag hittade prinsessan en liten vindeltrappa i ett gammalt torn, och högst upp satt en gammal gumma och spann. Prinsessan hade aldrig sett en slända förut. Hon sträckte ut handen för att röra vid den, stack sig i fingret och somnade djupt. Och i samma ögonblick somnade alla i slottet: kungen och drottningen på sina troner, kockarna i köket, vakterna vid porten, hästarna i stallet och katterna vid elden. Till och med elden slutade fladdra. Och runt slottet började en häck av vildrosor och törne växa, högre och tätare för varje år, tills man nu bara kan se tornens spetsar.

Många har försökt ta sig igenom”, sa gumman, ”men törnet är för tätt.”

”Jag ska försöka”, sa prinsen.

”Det säger de allihop”, sa gumman, men hon log lite när han red iväg.

Prinsen red genom skogen tills han kom fram till törnemuren. Taggbuskarna hade vuxit så täta och så höga att inte ens en fågel hade kunnat ta sig igenom. Men överallt i törnet satt rosor, rosa och röda och vita, som nickade i solskenet, och prinsen ville inte hugga ner dem.

”Ni har vuxit här i hundra år”, sa han till rosorna. ”Jag vill helst inte göra er illa.”

Han steg av hästen och tittade noga, och han hittade ett ställe där stjälkarna växte lite glesare. Han lyfte varsamt undan en gren, och sedan en till, och medan han gick tycktes törnet böja sig undan för honom alldeles av sig självt, och inte en enda ros kom till skada. Sedan var han igenom och stod framför slottsporten.

Där inne sov allting. Hästarna slumrade i seldonen på gården. Duvorna sov på taken med huvudet under vingen. Fontänen hade stannat mitt i ett plask. I köket hade kokerskan lyft handen för att nypa kökspojken i örat, och båda två snarkade. I den stora salen satt kungen och drottningen på sina troner och sov djupt, och alla herrar och damer runt omkring dem nickade med huvudet.

Allt var så tyst att prinsen kunde höra sina egna steg. Han gick uppför den lilla vindeltrappan i det gamla tornet, förbi en spinnrock som var grå av damm, och öppnade dörren högst upp.

Där, i en himmelssäng, låg prinsessan och sov. Rosorna hade vuxit in genom fönstret och runt hela sängen, och hon var så vacker att prinsen stod och tittade på henne länge.

Sedan kom han ihåg gummans saga, och han sa högt: ”Det var faktiskt inte rättvist. Den trettonde fén borde ha blivit bjuden. Om jag hade varit kung hade jag hittat en guldtallrik åt henne, även om jag hade fått göra den själv, och jag hade sagt förlåt för att hon blev bortglömd.”

Medan han talade knarrade dörren bakom honom. Där stod gumman från skogsbrynet, men nu såg hon inte alls gammal ut. Hon var den trettonde fén, och hon hade väntat i hundra år på att någon skulle säga de orden.

”Ingen har någonsin sagt förlåt”, sa hon stilla. ”Inte en enda gång, på hela den tiden.” Och hon lyfte handen, och förtrollningen bröts.

Prinsessan slog upp ögonen och log mot prinsen. Och överallt i slottet sträckte alla på sig och gäspade och gned sig i ögonen och fortsatte precis där de hade slutat för hundra år sedan. Hästarna skakade på sig. Duvorna tog fram huvudet under vingen och flög ut över fälten. Fontänen plaskade färdigt. Elden i köket fladdrade och flammade upp, steken började fräsa, och kokerskan nöp kökspojken i örat så att han skrek till.

Sedan ställde hela slottet till med den mest efterlängtade festen i rikets historia. Det var musik och dans och ett gästabud som pågick i flera dagar. Prinsen och prinsessan dansade tillsammans, och den trettonde fén satt vid högbordet, på hedersplatsen, och åt från en guldtallrik. Och hon blev aldrig mer lämnad utanför.