Rödluvan en personlig bok med ditt barn som hjälten

Det var en gång en liten flicka som bodde i en stuga i utkanten av en stor skog. Hennes mormor tyckte väldigt mycket om henne och hade sytt en kappa åt henne av klarröd ull, med en luva, och flickan hade den på sig vart hon än gick. Därför kallade alla henne Rödluvan.

En morgon packade hennes mamma en korg med en nybakad kaka och en liten burk smör.

”Mormor mår inte så bra”, sa hon, ”och det här kommer att pigga upp henne. Gå med det till hennes stuga på andra sidan skogen. Håll dig på stigen, stanna inte och prata med någon och gå raka vägen dit.”

”Det ska jag”, sa Rödluvan och pussade sin mamma hej då.

Så gick hon iväg längs skogsstigen med korgen på armen, och den röda kappan lyste mellan de mörkgröna träden. Fåglarna sjöng, löven prasslade och solljuset föll ner i långa gyllene strimmor.

Hon hade inte gått särskilt långt när en grå varg klev fram mellan träden. Han hade en lång nos och en yvig svans, och han log ett väldigt brett leende.

”God morgon, lilla flicka”, sa han med mjuk och vänlig röst. ”Och vart ska du ta vägen så här tidigt?”

Rödluvan visste inte hur elak han var, och hon var inte rädd. ”God morgon, herr Varg”, sa hon. ”Jag ska till mormor med en kaka, för hon är sjuk.”

”Så snällt”, sa vargen. ”Och var bor din mormor?”

”På andra sidan skogen, i stugan under de tre stora ekarna.”

Vargen funderade ett ögonblick. Sedan pekade han med sin långa grå tass mot en slänt en bit från stigen, där blommorna växte täta och färggranna.

”Titta på de vackra blommorna”, sa han sockersött. ”Skulle inte din mormor bli glad för en bukett? Varför skynda sig längs stigen när skogen är så vacker i dag?”

Rödluvan tittade på blommorna. De var verkligen vackra. ”Mormor skulle tycka om dem”, tänkte hon. ”Det tar bara en minut.”

Så hon gick ifrån stigen och började plocka. Varje gång hon hade plockat en blomma såg hon en ännu vackrare lite längre bort, och sedan en till, och en till. Träden slöt sig omkring henne, och snart låg stigen långt bakom henne.

Under tiden tog vargen genvägen mellan träden och sprang så fort benen bar honom, raka vägen till mormors stuga. Han knackade på dörren.

”Vem där?” ropade mormor.

”Det är Rödluvan”, sa vargen med pipig röst, ”och jag har en kaka till dig.”

Men mormor hade god hörsel, och hon hörde genast att det inte var hennes barnbarns röst. Hon hoppade ur sängen, gömde sig i den stora trägarderoben och drog igen dörren efter sig. Vargen knuffade upp ytterdörren och gick in, och när han inte såg någon tog han på sig mormors spetsnattmössa, kröp ner i hennes säng och drog upp täcket ända till nosen.

Till sist kom Rödluvan ut mellan träden med famnen full av blommor. När hon kom fram till stugan blev hon förvånad över att dörren stod öppen och att det var alldeles för tyst i det lilla rummet.

”God morgon, mormor!” ropade hon. Ingen svarade, så hon gick fram till sängen. Där låg mormor med nattmössan neddragen långt över ansiktet, och hon såg mycket konstig ut.

”Men mormor”, sa Rödluvan, ”vad du har stora öron!”

”Det är för att jag bättre ska kunna höra dig, mitt barn”, sa en konstig, hes röst.

”Men mormor, vad du har stora ögon!”

”Det är för att jag bättre ska kunna se dig, mitt barn.”

”Men mormor, vad du har stora händer!”

”Det är för att jag bättre ska kunna krama dig, mitt barn.”

”Men mormor, vad du har stora tänder!”

”Det är för att jag bättre ska kunna äta upp dig!” ropade vargen, och han slängde av sig nattmössan och hoppade ur sängen. Det hade varit vargen hela tiden.

Men Rödluvan var snabb. Hon tappade blommorna, slank under hans tassar och sprang ut ur stugan och skrek så högt hon kunde: ”Hjälp! Hjälp! Vargen! Vargen!”

En bit därifrån stod en vedhuggare bland träden och högg ved. När han hörde henne skrika kom han springande med yxan över axeln. Vargen tog en enda titt på den store vedhuggaren och rusade ut genom dörren, förbi de tre ekarna och bort genom skogen med svansen mellan benen. Han sprang och sprang tills han var helt ute ur skogen, och i den trakten blev han aldrig mer sedd.

Sedan gnisslade det i garderobsdörren, och ut klev mormor i nattlinne, hel och oskadd.

”Jag hörde vargen vid dörren”, sa hon, ”och jag visste att det inte var du. Ingen säger ’mormor’ riktigt som du.”

Rödluvan kramade henne hårt. ”Förlåt”, sa hon. ”Jag gick ifrån stigen och jag pratade med vargen, och jag borde inte ha gjort något av det.”

”Nåja”, sa mormor, ”du gör väl inte om det?”

”Aldrig”, sa Rödluvan.

Sedan satte mormor på kaffepannan, vedhuggaren borstade sågspånet av rocken, och alla tre satte sig vid mormors lilla bord och delade på kakan. Blommorna kom i en kanna mitt på bordet, och mormor sa att det var de vackraste blommor hon någonsin hade sett.

När det var dags att gå hem höll sig Rödluvan på stigen hela vägen, och hon stannade inte för att prata med någon alls.