Rapunzel en personlig bok med ditt barn som hjälten

Det var en gång, djupt inne i en skog, ett högt stentorn. Det hade ingen trappa och ingen dörr, bara ett enda litet fönster allra högst upp. Och i det enda runda rummet högst upp i tornet bodde en flicka som hette Rapunzel.

Rapunzel hade bott där så länge hon kunde minnas. En häxa hade tagit dit henne när hon var liten bebis, och hon hade vuxit upp med ingenting annat än fyra runda väggar och ett litet fönster. Hennes hår hade aldrig någonsin klippts. Det var gyllene som solsken och blev längre för varje år, tills det släpade över golvet, runt hela rummet och tillbaka igen.

Allt Rapunzel visste om världen hade kommit in genom det där fönstret. Hon kände igen årstiderna på färgen på löven. Hon kände igen fåglarna på deras sång. Och hon visste att det fanns en väg vid skogsbrynet som ingen någonsin gick på.

Varje dag kom häxan på besök. Hon ställde sig nedanför tornet och ropade:

”Rapunzel, Rapunzel, släpp ner ditt hår!”

Då lindade Rapunzel sin långa gyllene fläta runt kroken på fönsterbrädan och lät den falla hela vägen ner längs tornväggen, och häxan klättrade upp, hand över hand.

”Världen därute är inte trygg”, sa häxan till henne, varenda dag. ”Den är full av faror och elaka människor. Du har det mycket bättre här hos mig.”

Rapunzel trodde henne, för hon hade ingenting annat att tro på.

Men varje år, samma sommarnatt, hände något underbart. Långt borta på andra sidan skogen, från ett kungarike som Rapunzel aldrig hade sett, steg hundratals lysande lyktor upp i den mörka himlen och svävade upp bland stjärnorna. Varje år satt Rapunzel och tittade på dem med hakan i händerna. Och på sin tolfte födelsedag, medan hon såg lyktorna stiga, bestämde hon sig.

”Jag är redo”, sa hon för sig själv. ”Jag vill se dem med egna ögon.”

Några dagar senare kom en vandrare längs skogsstigen. Han hade gått vilse, och när han fick syn på tornet stannade han vid foten av det och gick runt hela tornet. Sedan tittade han upp mot fönstret och ropade, helt förnuftigt:

”Ursäkta! Var är dörren?”

Rapunzel blev så förvånad att hon nästan ramlade ut genom fönstret. Ingen utom häxan hade någonsin kommit till tornet förut.

”Det finns ingen”, ropade hon ner.

”Hur kommer du ut då?”

”Det gör jag inte”, sa Rapunzel.

Vandraren kliade sig i huvudet. ”Tja”, sa han, ”det verkar väldigt synd.”

Rapunzel tänkte länge. Sedan lindade hon den gyllene flätan runt kroken och släppte, för allra första gången, ner den för någon som inte var häxan. Vandraren klättrade upp, flåsande, och kravlade in genom fönstret.

Han var inte alls elak. Han var snäll och rolig, och han berättade för henne om världen därute: om floder och marknader och städer, och om lyktfesten som hölls i kungariket varje sommar.

”Vill du hjälpa mig att komma dit?” frågade Rapunzel.

”Klart jag vill”, sa vandraren.

Så de två satte sig på knä på golvplankorna och ritade en plan med krita: ner för väggen, över ängen, längs vägen och vidare till lyktorna.

Redan nästa morgon, så fort häxan hade klättrat ner och gått sin väg, knöt Rapunzel fast sin gyllene fläta i kroken på fönsterbrädan. Hon tog ett djupt andetag, svängde benen över kanten och klättrade ner, hand över hand, hela vägen ner längs tornväggen, medan vandraren klättrade först och visade var hon skulle sätta fötterna.

Där nere stod hon alldeles stilla en stund. Sedan tog hon sina allra första steg på riktigt gräs. Det var svalt och mjukt och kittlade, och hon skrattade högt.

Vägen till kungariket var full av saker som måste förklaras. Kärror. Hundar. Vattenpölar, som Rapunzel hoppade i. Ankor, som hon följde efter. Äppelträd, som hon klättrade i. Och massor av främlingar som allihop sa ”God morgon!” och log mot henne, och inte en enda av dem var elak.

”Världen är ju inte alls farlig”, sa Rapunzel förundrad.

”En del av den är det”, sa vandraren, ”men det mesta är bara folk som säger god morgon.”

De kom fram till kungariket på festkvällen. Gatorna var fulla av musik och dans, och alla höll i en papperslykta. Vandraren köpte en åt Rapunzel, och när klockorna började ringa tände hon den och släppte den. Tusen lyktor steg upp runt omkring henne, gyllene och glödande, och svävade högre och högre upp i himlen. Rapunzel stod mitt bland dem allihop och tyckte att det var det vackraste hon någonsin hade sett.

Då fick hon i folkmassan syn på ett ansikte hon kände igen. Häxan hade kommit för att leta efter henne.

”Rapunzel!” fräste hon och trängde sig fram mellan de dansande. ”Kom tillbaka till tornet på stört! Det är inte tryggt här ute!”

Rapunzel tittade på lyktorna och på musiken och på de vänliga, leende ansiktena runt omkring henne. Och för första gången i sitt liv gjorde hon inte som hon blev tillsagd.

”Nej”, sa hon. ”Tornet var aldrig så tryggt som du sa. Det var bara ensamt. Jag kommer inte tillbaka.”

Häxan öppnade munnen och stängde den igen. Runt omkring henne hade folk vänt sig om för att titta, och det fanns ingenting hon kunde göra. Hon vände och stegade iväg ut i natten, tillbaka till sitt tomma torn, och Rapunzel såg henne aldrig mer.

Nästa morgon flätade Rapunzel sitt långa gyllene hår, lindade det runt, runt huvudet och fäste det med nålar så att det inte var i vägen. Sedan vände hon ryggen åt tornet för gott och gick in i kungariket, med sin vän vid sin sida, för att se vad mer världen hade att visa henne.