Nötknäpparen en personlig bok med ditt barn som hjälten

Det var julafton, och familjen Stahlbaums hus var fullt av gäster. Det var musik i hallen och skratt i salongen, och i hörnet stod en stor gran, där de vuxna tände ljus efter ljus tills den lyste från topp till tå. Clara och hennes lillebror Fritz tryckte näsorna mot salongsdörren och väntade på att få komma in.

Då ringde det på dörren, och in kom gudfar Drosselmeyer. Han var en lång och mager gammal man med en svart lapp för ena ögat, och han lagade klockor. Han kunde få klockor att sjunga, och han kunde göra leksaker som gick och dansade alldeles av sig själva. Han bar på en korg med ett tyg över, och både Clara och Fritz visste att det skulle finnas något underbart i den.

När julklapparna öppnades fick Fritz en hel ask med tennsoldater. Men Claras blick föll på något som låg gömt bland granens grenar: en liten trägubbe i röd soldatrock, med hög hatt, vitt skägg och en väldigt stor mun.

”Den där är till dig, Clara”, sa gudfar Drosselmeyer. ”Han är en nötknäppare. Stoppa en nöt i munnen på honom, lyft upp hans rockskört, och knäck!”

Clara älskade honom med en gång. Hon knäckte nötter åt alla, mycket försiktigt, och valde bara små. Men Fritz ryckte åt sig nötknäpparen och tryckte in den största och hårdaste nöt han kunde hitta i hans mun, och knäck! Nötknäpparens käke av trä gick sönder och hängde snett.

”Fritz!” ropade Clara. Hon tog upp sin stackars nötknäppare, band upp hans käke med ett band från granen och lade honom varsamt i sin docksäng i leksaksskåpet.

Till sist gick gästerna hem, ljusen släcktes och barnen skickades i säng. Men Clara kunde inte sova. Hon tänkte hela tiden på sin stackars nötknäppare med bandaget, alldeles ensam där nere. Så när det hade blivit alldeles tyst i huset smög hon ner igen i nattlinnet för att se om han mådde bra.

Det var mörkt i salongen, och månen sken in genom fönstret. Då surrade den stora klockan i hallen och började slå. Ett, två, tre... ända till tolv.

På sista slaget började allting förändras. Granen växte och växte, upp och upp, tills den nådde taket, och taket verkade vara långt, långt borta. Leksakerna växte också, och nötknäpparen likaså. Han klev ur docksängen och reste sig, lika lång som Clara själv.

Då hördes ett krafsande och ett pipande under golvet. Golvplankorna lyfte sig, och ut kom möss, hundratals och åter hundratals, som strömmade fram ur varenda springa. Längst fram marscherade Råttkungen. Han hade sju huvuden, och på varje huvud satt en liten guldkrona.

”Till vapen!” ropade Nötknäpparen och drog sitt lilla träsvärd. Genast kom leksakerna klättrande ner från hyllorna: Fritz tennsoldater med sina trummor och fanor, dockorna, gubben i lådan och pepparkaksgubbarna, och de ställde upp sig bakom Nötknäpparen.

Vilken strid det blev! Trummorna virvlade, leksakskanonerna sköt sockerkulor, och mössen rusade fram över mattan, pipande och gnagande. Men det var så många möss. Steg för steg trängdes leksakssoldaterna tillbaka, och Råttkungen, med alla sju huvudena skrattande på en gång, drev in Nötknäpparen i hörnet vid leksaksskåpet.

Clara såg att han inte skulle orka stå emot mycket längre. Hon tänkte inte efter. Hon drog av sig tofflan och kastade den så hårt hon kunde, precis i rätt ögonblick, rakt på Råttkungen.

Pang! Den träffade honom på alla sju kronorna på en gång. Råttkungen ramlade omkull, pep förskräckt och kilade iväg under golvplankorna, och varenda en av hans möss sprang pipande efter honom. Striden var vunnen.

Nötknäpparen vände sig mot Clara och rätade på sig. Och när han gjorde det var han inte av trä längre. Den sneda käken var hel, skägget var borta, och han var en ung prins i röd rock som log mot henne.

”Tack, Clara”, sa han och bugade. ”Du räddade mig. För länge sedan förvandlade Råttkungens förtrollning mig till en nötknäppare av trä, och bara ett modigt och snällt hjärta kunde befria mig. Vill du följa med mig till mitt kungarike?”

Clara tog hans hand. De gick ut genom salongen och in i en skog där allt glittrade. Snön låg på granarnas grenar, och snöflingorna föll inte nedåt utan svävade uppåt och dansade i ringar omkring dem, virvlande och tindrande som stjärnor.

På andra sidan skogen låg Godisland. Där fanns floder av sockerdricka och apelsinjuice, hus av marsipan och kanderat socker och ett slott av spunnet socker som skimrade i rosa och guld. Hela riket kom ut och hurrade för prinsen och hans vän, och Sockerplommonfén själv ledde in dem i den stora salen, där det hölls en fest till Claras ära.

Clara satt på en tron av kanderad frukt, och den ena dansen efter den andra dansades för henne. Sockerplommonfén dansade så lätt att hon knappt nuddade golvet. Dansare från kaffets land gungade långsamt, och dansare från teets land hoppade och snurrade. Polkagrisarna hoppade genom ringar, blommorna dansade vals, och en jättestor dam kom in i en kjol så vid att en hel familj små clowner tumlade fram under den. Clara klappade händerna tills de värkte.

Sedan började Sockerplommonfén till sist den allra sista valsen, och ljuset blev mjukt och gyllene, och Claras ögonlock blev tunga...

När hon slog upp ögonen var det juldagsmorgon. Hon låg på mattan framför brasan i salongen, det grå morgonljuset föll in genom fönstret, och i famnen höll hon sin nötknäppare, med käken fortfarande uppbunden med bandet från granen.

”Har jag drömt alltihop?” viskade Clara.

Nötknäpparen svarade inte. Men hon var nästan säker på att han, bara för ett ögonblick, log.