Lejonet och musen en personlig bok med ditt barn som hjälten

I utkanten av en solig glänta, där gräset växte mjukt och vildblommorna nickade i vinden, satt ett litet barn och tittade tyst på. Ingenting i gläntan verkade bry sig. Bina surrade, en fjäril fladdrade förbi, och mitt i alltihop låg ett stort gyllene lejon och sov djupt i den varma eftermiddagen.

Barnet såg något litet röra sig i gräset. Det var en liten grå mus med darrande nos och en svans som en tråd. Musen hade väldigt bråttom att komma någonstans och såg sig inte för. Den skuttade uppför en varm, brummande kulle, och den kullen var lejonet.

Lejonet vaknade med ett fnys. En enorm tass steg långsamt upp i luften och kom ner över musen och höll den försiktigt mot marken. Barnet satt alldeles stilla, långt borta på andra sidan gräset, och vågade knappt andas.

"Snälla, store lejon," pep musen. "Jag ville inte väcka dig. Jag skyndade mig bara hem. Om du släpper mig ska jag aldrig glömma din vänlighet. En dag ska jag hjälpa dig, det lovar jag."

Lejonets ögon rynkades, och ett djupt skratt rullade över gläntan. "Du, hjälpa mig? Du är den minsta varelse jag någonsin har träffat. Hur skulle du kunna hjälpa ett lejon?"

"Det vet jag inte," sa musen ärligt. "Men jag skulle hitta ett sätt."

Lejonet funderade. En rädd liten mus skulle knappast bli en måltid, och den hade talat så artigt. Han lyfte tassen och lät musen gå, oskadd från nos till svans. "Spring iväg, lilla vän," sa han varmt.

Musen bugade så djupt som en mus kan bugA och rusade in i det höga gräset. Barnet vinkade, och gläntan gick tillbaka till sitt surrande och nickande.

Dagar gick, och årstiderna skiftade en aning. En morgon gick barnet tillbaka till gläntan och hörde ett sorgset, tungt stönande. Under en låg gren hängde ett repnät som någon hade lämnat kvar för länge sedan, och i nätet, lindat löst men fast, låg lejonet. Han var inte skadad, men ju mer han försökte röra sig, desto hårdare tycktes repen sitta.

Barnet flämtade till. Det här var ett alldeles för stort problem för en liten hjälpare att lösa ensam, och barnet visste att man inte skulle gå nära. I stället stannade barnet långt tillbaka i gräset och ropade så högt en röst kan: "Mus! Lilla mus! Kom, snälla!"

Ett ögonblick senare kom en liten grå skepnad susande genom gräset. Det var musen med spetsade öron och darrande morrhår. Barnet pekade med ett stadigt finger mot nätet, och musen förstod genast.

"Var inte rädd, store lejon," sa musen och klättrade uppför repen. "Jag sa att jag skulle hitta ett sätt, och här är det."

Lejonet låg alldeles stilla, precis som han hade blivit ombedd. Musen hittade knuten som höll ihop hela nätet och började gnaga. Nafs, nafs, nafs gjorde de pyttesmå tänderna. Solen steg högre. Barnet satt i gräset på säkert avstånd och såg varje omsorgsfullt litet bett.

Till slut gav knuten efter. Repen lossnade och gled isär, och nätet öppnades som en blomma. Lejonet reste sig långsamt, sträckte sina stora ben och steg ut i solskenet, fritt.

Barnet skyndade till en platt sten i närheten, ställde en liten skål med kallt vatten på den och steg tillbaka igen. Lejonet drack djupt och lyfte huvudet, och hans gyllene ögon glittrade.

"Lilla mus," sa han, "jag skrattade åt dig en gång. Jag ska aldrig skratta så igen. Du var mindre än någon annan, och ändå var det du som räddade mig."

Musen satte sig stolt upp på en sten, och barnet klappade i båda händerna av glädje. De tre stannade i den ljusa gläntan hela eftermiddagen, ett jättelikt lejon, en liten mus och ett litet barn, och ingen av dem brydde sig det minsta om hur olika stora de var.

För vänlighet, hur liten den än är, hittar alltid hem igen, och även den minsta vännen kan göra det största.