Jack och bönstjälken en personlig bok med ditt barn som hjälten

Det var en gång en pojke som hette Jack och bodde med sin mamma i en liten stuga i utkanten av en by. De var mycket fattiga. En morgon öppnade Jacks mamma skåpet och hittade ingenting där utom ett enda tunt mynt.

”Det finns ingen annan råd”, suckade hon. ”Kon får gå till marknaden. Led in henne till stan, Jack, och sälj henne för så mycket du kan få.”

Så Jack knöt ett rep om kons hals och gav sig iväg längs vägen. Han hade inte kommit långt när han mötte en underlig liten gubbe med pigga ögon och en spetsig hatt.

”God morgon, Jack”, sa den lille gubben. ”Vart ska du ta vägen med den där fina kon?”

”Till marknaden, för att sälja henne”, sa Jack.

Gubben öppnade handen. I den låg fem spräckliga bönor som glänste som stenar i en bäck.

”De här får du för din ko”, sa han. ”Det är trollbönor. Plantera dem i kväll, så har de vuxit ända upp till himlen i morgon bitti.”

Jack hade aldrig sett sådana bönor, och han ville så gärna tro på trolldom. Så han lämnade över kon och sprang hela vägen hem med bönorna i näven.

”Trollbönor?” ropade hans mamma. ”Har du bytt bort vår ko mot en handfull bönor? Å, Jack!” Och hon satte sig vid bordet och grät.

Jack mådde förfärligt dåligt. Men den natten, när hans mamma hade gått och lagt sig, smög han ut i den mörka trädgården och planterade bönorna i stjärnljuset, en i taget, i en prydlig rad. ”Man vet aldrig”, viskade han.

När Jack vaknade nästa morgon var hans rum fullt av grönt ljus. Han sprang fram till fönstret, och där, där han hade satt bönorna, stod en jättelik bönstjälk. Bladen var stora som bordsdukar, och den slingrade sig och klättrade uppåt och uppåt, rakt genom molnen, tills han inte kunde se toppen.

Jack tvekade inte. Han klev ut genom fönstret, tog tag i bönstjälken och började klättra. Han klättrade och klättrade och klättrade, förbi hustaken och fåglarna och trädtopparna, tills han till sist stack upp huvudet genom molnen.

Ovanför molnen låg ett vidsträckt, underligt land, och en lång vit väg ledde över det fram till ett slott. Och slottet var enormt. Dörren var så hög att Jack hade kunnat gå under brevinkastet utan att böja på huvudet.

Jack kröp in under dörren och hamnade i en sal stor som en kyrka. På bordet låg en limpa stor som en höstack, en fet brun gås satt i en korg, och där stod en guldharpa med ett kvinnoansikte utskuret högst upp.

Just då började golvet skaka. Bom. Bom. Bom. En röst som åska rullade genom salen:

”Fi, fai, fo, fum! Här luktar det människobarn!”

Jack dök bakom limpan och höll andan. In i salen klampade en jätte, så lång att huvudet strök mot takbjälkarna. Han vädrade i luften och vädrade igen.

”Det är bara din kvällsmat du känner lukten av”, ropade en kvinnoröst från köket. ”Sätt dig och ät.” Jättens fru var en snäll själ, och hon hade sett Jack komma in.

Så jätten satte sig och åt sin kvällsmat. Sedan sa han till gåsen: ”Värp!” och gåsen värpte ett ägg. Det var av skinande guld. Sedan sa han till harpan: ”Sjung!” och harpan sjöng alldeles av sig själv, så ljuvligt att jättens ögonlock blev tunga och huvudet nickade till, och snart snarkade han som ett åskväder.

Jack smög fram bakom limpan. Gåsen tittade på honom med ett klart öga och värpte ännu ett varmt guldägg.

”Vill du följa med ner och bo i en trädgård?” viskade Jack. ”Där finns gräs och en damm, och ingen som skriker åt dig.”

Gåsen funderade och nickade. Och harpan sjöng lågt: ”Ta med mig också. Jag är så trött på vaggvisor.”

Så Jack stoppade gåsen under ena armen och harpan under den andra och smög på tå mot dörren. Men när han slank under den strök harpans strängar mot dörrkarmen och ljöd med ett högt, klart pling.

Jätten vaknade med ett vrål. ”Vem där? Stopp, tjuv!” Och han kom dånande efter Jack längs den vita vägen, och molnen skakade vid varje steg.

Jack sprang fortare än han någonsin hade sprungit. Han kom fram till toppen av bönstjälken och svingade sig nedåt, blad för blad, så fort han bara kunde. Ovanför honom svajade och knakade hela stjälken när jätten började klättra ner efter honom.

”Mamma!” skrek Jack så fort han kunde se stugans tak. ”Mamma! Hämta yxan!”

Hans mamma kom springande med yxan. Jack hoppade den sista biten ner på marken, tog yxan och högg i bönstjälken av alla krafter. Hugg! Hugg! Hugg! Bönstjälken darrade. Långt där uppe stannade jätten, kikade ner och klättrade tillbaka upp i molnen så fort han kunde.

Med ett sista hugg svajade den stora bönstjälken och föll. Den kom ner över åkrarna med ett brak som av hundra träd, och vägen upp till molnen var stängd för alltid. Jätten stannade kvar i sitt slott i skyn och muttrade för sin fru, och han kom aldrig ner för att besvära någon.

Och Jack och hans mamma var aldrig mer fattiga. Gåsen bodde lyckligt i deras trädgård vid en liten damm, och varje morgon värpte den ett guldägg, så skåpet var alltid fullt och det fanns alltid nog att dela med grannarna. Och varje kväll stod guldharpan i trädgården och spelade alldeles av sig själv, och hela byn kom för att lyssna.

Jacks mamma sa aldrig ett ord till om kon.