Guldlock och de tre björnarna en personlig bok med ditt barn som hjälten

Det var en gång en liten flicka med hår som var så gyllene och lockigt att alla kallade henne Guldlock. Hon bodde i ett hus i utkanten av en stor skog, och hon hade alltid fått höra att hon inte fick gå för långt in bland träden.

En solig morgon fladdrade en gul fjäril förbi hennes fönster. Guldlock sprang ut för att titta på den, och fjärilen flög en liten bit in i skogen, så hon följde efter. Den flög lite längre, och hon följde efter igen. Vidare och vidare dansade den, från blomma till blomma och från träd till träd, tills Guldlock såg sig omkring och märkte att hon hade kommit längre in i skogen än hon någonsin hade varit förut.

Just då fick hon syn på en liten stuga i en glänta, med en röd dörr som stod vidöppen.

”Hallå?” ropade Guldlock. ”Är det någon hemma?”

Ingen svarade. Guldlock visste att man inte ska gå in i någon annans hus, men hon var trött och hungrig efter att ha gått så långt, så hon smög in på tå.

I köket stod ett bord, och på bordet stod tre skålar med gröt: en stor, stor skål, en mellanstor skål och en liten, liten skål. Gröten luktade alldeles underbart.

Guldlock smakade på gröten i den stora, stora skålen. ”Aj! Den här gröten är för varm!” sa hon.

Hon smakade på gröten i den mellanstora skålen. ”Brr! Den här gröten är för kall”, sa hon.

Sedan smakade hon på gröten i den lilla, lilla skålen. ”Mmm. Den här gröten är alldeles lagom”, sa hon glatt, och så åt hon upp alltihop.

I vardagsrummet stod tre stolar: en stor, stor stol, en mellanstor stol och en liten, liten stol.

Guldlock satte sig i den stora, stora stolen. ”Den här stolen är för hård”, sa hon.

Hon satte sig i den mellanstora stolen. ”Den här stolen är för mjuk”, sa hon.

Sedan satte hon sig i den lilla, lilla stolen. ”Den här stolen är alldeles lagom”, sa hon. Men hon vickade och hon gungade, och plötsligt hördes ett högt krasch, och den lilla, lilla stolen gick sönder i bitar och tappade ner henne på golvet.

Guldlock reste sig upp och fick syn på en liten krokig trappa i hörnet. Hon klättrade upp för att se vad som fanns uppe under taket, och där hittade hon ett sovrum med tre sängar: en stor, stor säng, en mellanstor säng och en liten, liten säng.

Hon lade sig i den stora, stora sängen. ”Den här sängen är för hård”, sa hon.

Hon lade sig i den mellanstora sängen. ”Den här sängen är för mjuk”, sa hon.

Sedan lade hon sig i den lilla, lilla sängen. ”Den här sängen är alldeles lagom”, gäspade hon. Och hon var så trött att hon somnade på en gång.

Nu var det så att stugan tillhörde tre björnar. Det var en stor, stor Pappa Björn, en mellanstor Mamma Björn och en liten, liten Lillebjörn. De hade gått på en promenad i skogen medan gröten svalnade, och nu var de på väg hem, hungriga på frukost.

Så fort de kom in genom dörren tittade Pappa Björn på sin skål.

”Vem har ätit av min gröt?” sa han med sin stora, stora röst.

”Vem har ätit av min gröt?” sa Mamma Björn med sin mellanstora röst.

”Vem har ätit av min gröt?” sa Lillebjörn med sin lilla, lilla röst. ”Och någon har ätit upp alltihop!”

De gick in i vardagsrummet.

”Vem har suttit i min stol?” sa Pappa Björn.

”Vem har suttit i min stol?” sa Mamma Björn.

”Vem har suttit i min stol?” sa Lillebjörn. ”Och någon har slagit sönder den i bitar!”

Sedan såg de ett spår av grötsmulor som ledde uppför den krokiga trappan, och de klättrade upp till sovrummet.

”Vem har sovit i min säng?” sa Pappa Björn.

”Vem har sovit i min säng?” sa Mamma Björn.

”Vem har sovit i min säng?” pep Lillebjörn. ”Och hon ligger kvar!”

Guldlock slog upp ögonen. Vid fotänden av den lilla sängen stod tre björnar, en stor, stor, en mellanstor och en liten, liten, och alla tittade på henne.

Hon ville helst av allt hoppa ut genom fönstret och springa därifrån. Men det gjorde hon inte. I stället satte hon sig upp, tog ett djupt andetag och sa: ”Förlåt så mycket. Jag gick vilse, och jag gick in i ert hus utan att fråga, och jag åt upp Lillebjörns gröt och hade sönder hans stol. Det var fel av mig. Får jag hjälpa till att ställa allt till rätta?”

De tre björnarna tittade på varandra. Ingen hade någonsin bett dem om förlåtelse så fint förut.

”Tja”, sa Mamma Björn, ”du skulle kunna hjälpa mig att koka mer gröt.”

Så Guldlock gick ner i köket och rörde i en ny gryta gröt tills den var alldeles lagom för allihop. Sedan letade Pappa Björn fram lim och en liten hammare, och Guldlock hjälpte honom att laga Lillebjörns stol, ben för ben, tills den var så gott som ny. Först då satte de sig alla tillsammans och åt.

När frukosten var slut sa Lillebjörn: ”Jag hittar genom skogen. Jag följer dig hem.”

Så Lillebjörn följde Guldlock tillbaka mellan träden, längs de små stigarna som bara björnar känner till, tills de kunde se det tända fönstret i hennes eget hus.

”Tack”, sa Guldlock. ”Och förlåt igen för din stol.”

Bakom dem hade Pappa Björn och Mamma Björn kommit fram till skogsbrynet för att vinka. ”Kom gärna tillbaka och ät gröt när du vill”, ropade Mamma Björn, ”men nästa gång knackar du först!”

Och det gjorde Guldlock alltid.