Duka dig, bord en personlig bok med ditt barn som hjälten

Det var en gång ett snickarhem vid kanten av en grön dal, där doften av sågspån drev ut genom fönstren. Tre unga syskon bodde där, det yngsta knappt mer än ett barn, och alla var nyfikna på världen utanför trädgårdsgrinden.

En morgon sade snickaren: ”Det är dags att ni lär er nyttiga färdigheter av goda människor i byarna runtomkring. Gå, och kom hem när ni har något att visa upp.” Var och en av de tre packade en liten tygbylta, och det yngsta bar en gräddvit skjorta och en skogsgrön väst. De vinkade adjö och gav sig av längs den slingrande vägen.

I den första byn hittade det äldsta syskonet en generös hantverkare och lärde sig mycket. När det var dags att åka hem gav hantverkaren en gåva: ett litet träbord, enkelt och ganska vanligt att se på. ”Säg: ’Duka dig, bord’”, sade hantverkaren, ”så gör det resten.”

Det äldsta provade det genast på en äng. Bordet stod i gräset, och vid orden bredde en vit duk ut sig över skivan. Tallrikar dök upp, ångande fat följde, sedan ett runt bröd och en kanna sval saft. Det yngsta skrattade av förvåning, och de åt alla tills de var mätta.

Det andra syskonet hade tillbringat tid i en annan by hos en mjölnare som var stolt över en snäll åsna. När besöket var slut sade mjölnaren: ”Den här åsnan gör dig rik, men bara om du breder ut en duk framför den och säger orden.” Det andra syskonet la en vanlig duk på marken. Åsnan nickade, och guldmynt rullade ut på duken med ett glatt klingande.

På vägen hem stannade de tre över natten på ett värdshus. Det äldsta dukade stolt bordet i matsalen, och gästerna häpnade. Värdens ögon tändes. Den natten, medan alla sov, bytte värden tyst ut det magiska bordet mot ett vanligt och ledde den snälla åsnan till en annan spilta.

Det yngsta kunde inte sova och smög till dörren. Genom springan såg barnet värden dra en tung gardin för det riktiga önskebordet och åsnan. Barnet stod alldeles stilla och förstod vad som hade hänt. Nästa morgon gick det äldsta och det andra syskonet hem med de falska gåvorna, och när de provade dem hände ingenting alls. De var krossade av besvikelse.

Det yngsta hade en annan plan, men behövde först en klok hjälpare. Barnet gick till en verkstad i en tredje by, där en vänlig träarbetare hyvlade en planka. Efter några dagars lärande i att slipa, passa ihop och lyssna på träet fick barnet en liten säck. ”Det ligger en trekäpp i den”, sade träarbetaren. ”Den kommer aldrig att skada någon. Men den lyder dig när du säger: ’Käpp, ur säcken’, och den vilar inte förrän du säger: ’Käpp, i säcken’.”

Barnet tackade träarbetaren och gick tillbaka till värdshuset. Vid dörren sade barnet artigt: ”Jag skulle vilja stanna över natten.” Värden, som tyckte att gästen såg ung och harmlös ut, sade ja. Barnet ställde säcken på en bänk och sade tydligt: ”Käpp, ur säcken!”

Käppen sprang upp i luften. Den slog ingen. Den kretsade över golvet och knackade på golvplankorna vid värdens fötter varje gång han tog ett steg mot dörren. Knack, knack, knack. Den svängde åt vänster och han klev åt höger. Den snurrade framför dörren och han vände om igen. Det fanns ingenstans att fly.

”Sluta, snälla!” ropade värden med händerna över huvudet. ”Vad vill du?”

”Jag vill ha sanningen”, sade barnet milt. ”Och sakerna du tog.”

Käppen fortsatte knacka, runt och runt. Till slut satte sig värden på en bänk och suckade. ”Jag bytte bordet och åsnan”, erkände han. ”Jag är ledsen. Det var oärligt, och jag har skämts sedan dess. De står bakom gardinen.”

Han drog undan gardinen, och där var det lilla träbordet, och där stod den snälla åsnan och fnös mjukt. Värden ledde ut dem och lämnade dem i barnets vård. Barnet sade: ”Käpp, i säcken”, och käppen föll prydligt ner i den. Barnet knöt ihop säcken.

Resan hem var glad. De två äldre syskonen väntade vid trädgårdsgrinden, och när de såg bordet och åsnan jublade de. Snickaren kom ut och torkade sågspån från händerna, och hela familjen samlades i trädgården.

Den kvällen stod det lilla bordet i gräset, och vid orden dök en duk, tallrikar och en praktfull middag upp. Åsnan vilade i skuggan i närheten. Den stängda säcken hängde på en krok vid dörren, och alla var överens om att den bästa magin av alla var att tala sanning och rätta till saker.