Den lilla röda hönan en personlig bok med ditt barn som hjälten

Tidigt en ljus morgon skrapade en liten röd höna runt vid gårdsgrinden när hon hittade något som glittrade i dammet. Det var en handfull vetekorn. Ett barn som kommit ut för att mata hönsen knäböjde bredvid henne, och de två tittade på kornen tillsammans.

”Vete”, sa den lilla röda hönan. ”Vete kan bli bröd, om någon är villig att arbeta för det.”

”Det är jag”, sa barnet, och hönan kluckade belåtet.

Under äppelträdet låg en vit anka, en strimmig katt och en brun hund och njöt av solen. Den lilla röda hönan marscherade fram till dem. ”Vem vill hjälpa mig att så det här vetet?” frågade hon.

”Inte jag”, snattrade anden och stack näbben under vingen.

”Inte jag”, spann katten och sträckte ut en tass.

”Inte jag”, gäspade hunden och rullade runt.

”Då gör vi det själva”, sa den lilla röda hönan, och barnet nickade. Barnet hämtade en liten spade och luckrade den mjuka jorden vid grinden medan hönan skrapade snygga rader. De tryckte ner kornen i jorden och täckte över dem.

Varje dag fyllde barnet en liten vattenkanna, och hönan stod på vakt. Efter några dagar tryckte pyttesmå gröna skott sig upp genom jorden, och barnet skrattade när det såg dem. ”Vem vill hjälpa mig att vattna vetet?” frågade den lilla röda hönan, men anden, katten och hunden sov igen, så barnet gjorde det, droppe för droppe.

Solen sken och regnet föll, och skotten växte högre än barnets knän, sedan högre än barnets midja. Till slut blev fältet gyllene och de tunga veteaxen böjde sig i vinden. Barnet och hönan stod tillsammans bland stråna och beundrade dem. Vid staketet slumrade anden, katten och hunden i skuggan.

”Vem vill hjälpa mig att skörda vetet?” frågade den lilla röda hönan.

”Inte jag”, sa anden, katten och hunden utan att ens öppna ögonen.

Så barnet samlade försiktigt det mogna spannmålet, och hönan plockade upp varje bortkommet korn. När korgen var full lyfte barnet den med båda armarna, och de två gav sig av längs grusstigen till den lilla kvarnen. Mjölnaren stod vid dörren och skötte de tunga kvarnstenarna. Barnet höll sig långt från maskineriet och såg hur kornen blev till mjukt, ljust mjöl. Sedan bar barnet hem mjölet i korgen, lite lättare men fortfarande mycket dyrbart.

Tillbaka i gårdens kök ställde hönan en skål på ett lågt träbord. ”Vem vill hjälpa mig att göra degen?” frågade hon. Anden, katten och hunden var långt borta, så barnet tvättade händerna, vek upp båda ärmarna och blandade mjöl och vatten till en sval, mjuk deg. Barnet tryckte och vek den och formade ett runt bröd. Hönan tittade på från sin pall och höll alla borta från den varma ugnen. När det var dags att baka lade en vuxen hjälpare in brödet, och hönan stod på vakt.

Snart drev en underbar doft ut ur köket, över gårdsplanen och in under äppelträdet. Anden lyfte huvudet. Kattens nos ryckte. Hunden satte sig upp och nosade.

På bordet låg ett gyllene bröd, knaprigt och varmt. Barnet och den lilla röda hönan dukade fram två små tallrikar.

”Vem vill hjälpa mig att äta det här brödet?” frågade den lilla röda hönan med en glimt i ögat.

”Det vill jag!” sa anden.

”Det vill jag!” sa katten.

”Det vill jag!” sa hunden och viftade på svansen.

Den lilla röda hönan skakade vänligt på huvudet. ”De som sådde vetet, vattnade det, skördade det och gjorde degen har förtjänat det här brödet”, sa hon. ”Det är barnet och jag.” Barnet bröt brödet, och de två delade det, varmt och sött.

Anden tittade på sina fötter. Katten tittade på sina tassar. Hunden hängde med huvudet. ”Vi borde ha hjälpt till”, sa han tyst. ”Får vi hjälpa till nästa gång?”

Den lilla röda hönan tänkte efter. Sedan log hon och räckte fram en liten påse med frön. ”Nästa sådd börjar i morgon”, sa hon.

Nästa morgon stod anden, katten och hunden vid grinden innan solen hunnit helt upp. Barnet visade dem var jorden var mjuk, och alla började så tillsammans.