Askungen en personlig bok med ditt barn som hjälten

Det var en gång en snäll och vänlig flicka som bodde tillsammans med sin styvmor och sina två styvsystrar i ett högt hus i utkanten av staden. Från tidig morgon till sent på kvällen skurade och sopade hon, bar och hämtade, och så fort hon satte sig för att vila ropade någon på henne igen.

”Hämta min sjal!” ropade den äldsta styvsystern.

”Laga mitt band!” ropade den yngsta.

”Och när du är klar med det”, sa styvmodern, ”väntar grytorna.”

På kvällarna, när arbetet var gjort, kröp flickan ihop vid spisen i köket för att hålla värmen, och på morgnarna var hon alltid alldeles grå av aska. Därför kallade styvsystrarna henne Askungen, och snart mindes ingen i huset att hon någonsin hade haft ett annat namn.

En morgon knackade det på dörren. Utanför stod en lakej i slottets färger och höll fram ett kort med guldkant.

”På kungens befallning”, ropade han, ”är varje ung dam i hela riket bjuden till slottets bal i kväll, så att prinsen får träffa dem allihop.”

De två styvsystrarna slet åt sig inbjudan och tjöt av förtjusning. Askungen stod längst bort i hallen med kvasten i handen.

”Får jag också följa med?” frågade hon tyst.

Styvsystrarna skrattade så mycket att de fick hålla i varandra. ”Du? Till slottet? I det där förklädet?”

”Någon måste stanna hemma och sköta huset”, sa styvmodern, och sedan var det inget mer med det.

Hela dagen hjälpte Askungen dem att göra sig i ordning. När solen gick ner stod hon vid köksfönstret och såg vagnen rulla iväg längs vägen mot slottets ljus. När den hade försvunnit satte hon sig vid den kalla spisen med kvasten och skurhinken, och en tår rann nerför hennes kind och drog en ren rand genom askan.

”Seså”, sa en mjuk röst bakom henne. ”Vad är nu detta?”

Askungen vände sig om. I den månbelysta köksträdgården, alldeles utanför den öppna dörren, stod en liten kvinna i en kappa som glittrade som rimfrost, med en smal trollstav i handen.

”Jag är din gudmor, den goda fén”, sa den lilla kvinnan, ”och jag har hållit ett öga på dig länge. Du är snäll fast ingen tackar dig och tålmodig fast ingen märker det. Skulle du vilja gå på balen?”

”Ja”, viskade Askungen. ”Mer än något annat.”

”Hämta då den största pumpan i trädgården åt mig.”

Askungen sprang och hämtade den. Fén knackade på den en gång med trollstaven, och i en virvel av gyllene gnistor svällde pumpan och blev rundare och började lysa, tills den var en guldvagn med sammetssäten. Sex små möss från skafferiet blev sex vita hästar, en tjock grå råtta blev en kusk med ståtliga morrhår och två ödlor blev två lakejer i grönt och guld.

”Men jag kan ju inte åka så här”, sa Askungen och tittade ner på sin lappade grå klänning.

Fén log. Hon rörde vid fållen med trollstaven och drog en strimma ljus från fållen ända upp till axeln, och där ljuset gick försvann lapparna och askan. Askungen bar en balklänning av silverblått siden, mjuk som månsken, och på fötterna hade hon två små skor av glas som gnistrade vid varje steg.

”Lyssna nu noga”, sa fén. ”Trollkraften varar bara till midnatt. När klockan slår tolv blir vagnen en pumpa igen och balklänningen blir din gamla klänning. Du måste vara hemma innan klockan slagit sista slaget.”

”Jag lovar”, sa Askungen.

Iväg rullade guldvagnen genom natten, och slottets ljus blev större och klarare. När Askungen steg in i den stora balsalen tystnade musiken ett ögonblick och alla i salen vände sig om. Ingen visste vem hon var, inte ens hennes egna styvsystrar.

Prinsen gick genast tvärs över salen och bugade. ”Vill ni dansa med mig?” frågade han.

De dansade den första dansen, och nästa, och den efter det. De skrattade och pratade, och Askungen var så lycklig att hon inte tänkte på tiden en enda gång.

Då började den stora klockan högt ovanför balsalen att slå.

Ett. Två. Tre.

”Midnatt!” flämtade Askungen. ”Jag måste gå!”

Hon släppte prinsens händer och sprang genom balsalen, ut genom dörrarna och nerför den breda slottstrappan medan klockan fortsatte att slå bakom henne. Halvvägs ner föll den ena glasskon av hennes fot, men hon hade ingen tid att vända. Vid sista slaget sprang hon ut genom slottsgrinden.

Och där stod hon i mörkret, i sin lappade grå klänning, med en pumpa vid fötterna, medan sex möss, en råtta och två ödlor kilade in i häcken. Det enda som fanns kvar av hela natten var en glassko, som fortfarande satt på hennes fot.

Prinsen sprang nerför trappan efter henne, men allt han hittade var den andra skon, som glänste på stenen.

Nästa morgon ljöd trumpeter på gatan. Prinsen hade svurit att han skulle hitta flickan som glasskon passade, och han gick själv med den från dörr till dörr, gata upp och gata ner, i hela riket. Alla unga damer provade den, men inte en enda fot passade.

Till sist kom han till det höga huset i utkanten av staden. Den äldsta styvsystern tryckte och klämde, men tårna ville inte gå in. Den yngsta styvsystern pustade och vickade, men hälen ville inte gå in.

”Finns det ingen mer i det här huset?” frågade prinsen.

”Bara flickan som sköter askan”, sa styvmodern. ”Hon var inte på balen.”

”Alla får prova”, sa prinsen.

Så kom Askungen ut från köket, satte sig på en pall och lät foten glida in i glasskon. Den passade precis, som den alltid hade gjort. Sedan tog hon fram den andra skon ur förklädesfickan och satte på sig den också.

Prinsen kände genast igen henne, aska och allt. ”Det är du”, sa han, och han log samma leende som kvällen innan.

Samma dag åkte Askungen till slottet, sida vid sida med prinsen, och hela riket kom ut för att hälsa henne välkommen. Hon hade en fin klänning på sig för dagen, men alla kunde se att hon under den var precis samma snälla och vänliga flicka. Och eftersom hon var så snäll förlät hon sina styvsystrar, och de var aldrig mer elaka mot någon.