Alice i Underlandet en personlig bok med ditt barn som hjälten

Alice satt bredvid sin syster på flodstranden en lång och tråkig sommareftermiddag och hade ingenting att göra. Hennes syster läste en bok, men den hade inga bilder och inga samtal i sig, och ”vad ska man med en bok till”, tänkte Alice, ”utan bilder och samtal?”

Plötsligt sprang en Vit Kanin med skära ögon förbi alldeles nära henne. Kaninen tog upp en klocka ur västfickan, tittade på den och sa: ”Kära nån! Kära nån! Jag kommer för sent!” Och Alice for upp, för hon hade aldrig förut sett en kanin med väst, och ännu mindre med en klocka att ta upp ur den.

Hon sprang över ängen efter den, precis lagom för att se den hoppa ner i ett stort kaninhål under häcken. I nästa ögonblick hoppade Alice efter, utan att en enda gång tänka på hur hon skulle ta sig upp igen.

Kaninhålet gick rakt ner, och Alice föll, och föll, och föll. Antingen var hålet väldigt djupt, eller så föll hon väldigt långsamt, för hon hade gott om tid att se sig omkring.

Duns! Hon landade i en hög torra löv och gjorde sig inte det minsta illa. Hon befann sig i en lång hall full av dörrar, men varenda en var låst. På ett litet glasbord låg en pytteliten guldnyckel, och bakom ett draperi hittade Alice en liten dörr, knappt fyrtio centimeter hög. Nyckeln passade, och genom dörren kunde hon se den vackraste trädgård man kan tänka sig. Men hon fick inte ens in huvudet genom dörröppningen.

På glasbordet stod nu en liten flaska med en etikett där det stod DRICK MIG. Alice drack, och hon började krympa, mindre och mindre, tills hon bara var tjugofem centimeter lång. ”Nu kan jag komma igenom den lilla dörren!” tänkte hon. Men kära nån, hon hade lämnat guldnyckeln uppe på bordet, och dit nådde hon inte.

Under bordet hittade hon en liten kaka där det stod ÄT MIG. Hon åt upp den, och den här gången sköt hon i höjden, upp och upp, högre än träden, tills huvudet slog i taket.

”Konstigare och konstigare!” ropade Alice. ”Adjö, fötter!”

Stackars Alice. Nu var hon alldeles för stor för att komma igenom dörren, och hon satte sig ner och grät, stora tunga tårar som plaskade på golvet, tills det var en hel pöl runt omkring henne. Sedan hittade hon en liten solfjäder, och när hon fläktade sig med den krympte hon igen, så fort att hon halkade och föll plask rakt ner i pölen av sina egna tårar. Hon simmade över den i sällskap med en mycket blöt Mus, och till sist kravlade de upp på stranden, dyblöta.

Där var den Vita Kaninen igen, som trippade omkring och mumlade: ”Hertiginnan! Åh, min päls och mina morrhår! Var kan jag ha tappat mina handskar?” Alice hjälpte till att leta, och hon hittade dem under en ormbunke. Kaninen ryckte åt sig dem och skyndade iväg utan att ens säga tack.

Alice gick vidare in i skogen, och där, högst upp på en stor svamp, satt en stor blå Larv och rökte på en lång pipa.

”Vem är du?” sa Larven.

”Det vet jag knappt just nu, min herre”, sa Alice. ”Jag har förändrats så många gånger sedan i morse.”

Larven var inte till mycket hjälp, men innan den kröp sin väg berättade den att den ena sidan av svampen skulle göra henne längre och den andra kortare. Alice sparade en bit av vardera, så att hon från och med nu kunde vara precis så stor som hon ville.

En bit längre bort satt en Katt med ett väldigt grin uppe i ett träd.

”Kära Cheshirekatten”, sa Alice, ”vill du vara snäll och tala om för mig vilken väg jag ska gå härifrån?”

”Det beror mycket på vart du vill komma”, sa Katten.

”Jag bryr mig inte så mycket om vart”, sa Alice.

”Då spelar det ingen roll vilken väg du går”, sa Katten. Och den bleknade långsamt bort, med början i svansspetsen och slutet i grinet, som hängde kvar i luften en lång stund efter att resten hade försvunnit.

Under ett träd framför ett hus var ett långt bord dukat till te, och Marsharen och Hattmakaren satt och drack te där, med en sömnig Hasselmus inklämd mellan sig.

”Ingen plats! Ingen plats!” ropade de när de såg Alice komma.

”Det finns gott om plats”, sa Alice, och hon satte sig i en stor fåtölj vid ena kortändan.

Det var den konstigaste tebjudning hon någonsin hade varit på. Hattmakarens klocka hade stannat på klockan sex, så det var alltid tedags, och när kopparna blev smutsiga flyttade alla bara ett steg till nästa plats. Hattmakaren ställde gåtor som inte hade några svar, och Hasselmusen somnade hela tiden i tekannan. Till sist reste sig Alice och gick därifrån, och så vitt någon vet pågår den tebjudningen fortfarande.

Till slut hittade hon in i den vackra trädgården. Tre trädgårdsmästare, som såg ut precis som spelkort, höll ivrigt på att måla vita rosor röda, väldigt fort.

Just då ljöd trumpeter, och in kom Hjärter kung och Hjärter dam med hela hovet. Drottningen tittade på rosorna, och på trädgårdsmästarna, och på Alice.

”Hugg huvudet av dem!” skrek hon.

”Struntprat!” sa Alice, mycket högt och bestämt, och drottningen tystnade.

Sedan spelade alla krocket. Bollarna var levande igelkottar, klubborna var levande flamingor, och soldaterna böjde sig framåt för att bilda bågarna. Drottningen stormade omkring och skrek ”Hugg huvudet av honom!” eller ”Hugg huvudet av henne!” ungefär en gång i minuten. Men Alice märkte att ingen någonsin blev av med huvudet på riktigt, och hon kom fram till att drottningen skällde mycket mer än hon bets.

Strax därefter var det en rättegång om några stulna bakelser, och alltihop var rena strunt.

”Straffet först”, ropade drottningen, ”domen sedan!”

”Dumheter och strunt!” sa Alice, och nu hade hon vuxit tillbaka till sin vanliga storlek. ”Vem bryr sig om er? Ni är ju ingenting annat än en kortlek!”

Då lyfte hela hovet upp i luften och kom fladdrande ner över henne som en hel kortlek. Alice försökte vifta bort korten, och just då skyndade den Vita Kaninen förbi en gång till.

”Den här vägen!” ropade den. ”Åh, mina öron och morrhår, vad sent det börjar bli!” Och den ledde henne raka vägen till den lilla dörren och uppför det långa, långa kaninhålet, runt och runt och upp och upp, tills Alice kände solen i ansiktet.

Hon slog upp ögonen, och hon låg på flodstranden med huvudet i sin systers knä, och systern borstade försiktigt bort några vissna löv från hennes ansikte.

”Vakna nu, lilla Alice”, sa hennes syster. ”Vad länge du har sovit!”

”Åh, jag har haft en så underlig dröm!” sa Alice. Och hon berättade alltihop för sin syster.