Luciamorgon en personlig bok med ditt barn som hjälten

I december blir det mörkt tidigt. När Olle gick hem från förskolan en eftermiddag var himlen redan svart, fast klockan bara var tre. Lyktorna lyste gula över snön, och i varje fönster stod en adventsstake och glödde.

”Olle”, sa pappa när de kom in i hallen och stampade snön av stövlarna. ”I år får du gå i luciatåget i kyrkan. Det är du stor nog för nu.”

Olle blev alldeles varm i magen. Han hade sett luciatåget varje år, med lucia längst fram och tärnorna efter, och stjärngossarna med sina höga strutar och de små tomtenissarna sist. Nu skulle han själv vara med. Han skulle bli stjärngosse.

Kvällen innan luciadagen bakade de lussekatter. Pappa knöt på sig förklädet, och köket fylldes av doften av saffran. Degen var gul som solsken. Olle rullade långa korvar och svängde dem till lockiga S, ett åt ena hållet och ett åt andra, och i varje lock tryckte han ner ett russin.

”Det där är världens lockigaste lussekatt”, sa pappa.

Sedan kavlade de ut pepparkaksdeg och stack ut hjärtan och stjärnor. När plåtarna kom ut ur ugnen fick allt svalna på bänken, de gyllene lussekatterna och de bruna pepparkakorna sida vid sida. Olle fick smaka en enda pepparkaka. Han lade den i handflatan och tryckte med fingret, och den gick i tre bitar. Då fick han önska sig något, och det gjorde han, men vad han önskade sa han inte till någon.

Sedan var det dags att sova. Det var svårt.

Väldigt tidigt nästa morgon väckte pappa honom. Utanför fönstret var det beckmörkt, lika svart som mitt i natten. Inte en enda fågel sjöng. Men inne i huset tändes ljus, ett efter ett, i köket, i hallen, på fönsterbrädan, tills hela huset glimmade.

Olle drog på sig sitt långa vita linne. Det räckte ända ner till fötterna. Runt midjan knöt pappa ett glittrigt band, och på huvudet satte Olle den höga vita struten med guldstjärnor på. I handen fick han en stjärna på en pinne och ett vitt ljus med en liten ring av papp runt, så att stearinet inte skulle droppa på fingrarna.

Ute i snön samlades barnen. Där var lucia med sin krona av ljus och sitt röda band om midjan, och tärnorna med glitter i håret, och stjärngossarna, och längst bak de minsta tomtenissarna i röda luvor. Bredvid Olle gick hans lilla kusin Majken, som var tomtenisse för första gången hon också, och höll sitt ljus med båda händerna.

Så började de gå. Ett långt, långsamt led genom byn, förbi de mörka husen och den frusna dammen, fram mot kyrkan. Snön knarrade under fötterna. Ljusen fladdrade och lyste upp deras ansikten, och det såg ut som om en liten flod av ljus rann fram genom mörkret.

Då kom en vindpust. Den virvlade upp lite snö från ett tak och blåste rakt över tåget, och pff, så slocknade Majkens ljus.

Majken stannade. Hon tittade på den svarta veken och sedan på Olle, och hakan började darra. ”Mitt ljus”, viskade hon. ”Nu är jag ingen riktig tomtenisse längre.”

Olle tänkte inte länge. Han lutade försiktigt sitt eget ljus mot hennes, långsamt, långsamt, så att lågorna nästan kysstes. Det fräste till lite, och sedan brann det två små lågor igen.

”Så”, sa Olle. ”Nu lyser vi båda.”

Majken log så stort att hon glömde att hon nästan hade gråtit.

Kyrkan var alldeles mörk när de kom fram. Där inne satt folk tätt i bänkarna och väntade i tystnaden. Längst fram, i första raden, satt mormor och morfar.

Så öppnades dörrarna, och lucia klev in med ljuskronan på huvudet. Hela tåget skred efter henne, steg för steg, och alla sjöng:

”Natten går tunga fjät…”

Sången steg upp mot taket. För varje barn som kom in blev det lite ljusare i kyrkan. Ljusen speglade sig i fönstren och i de gamla ljuskronorna och i människornas ögon, tills hela kyrkan lyste av ett varmt, gyllene sken. Olle höll sin stjärna högt och sjöng så gott han kunde, och fast han glömde ett ord här och där sjöng han bara vidare.

När den sista tonen klingade ut var det tyst en lång stund. Olle tittade mot första raden. Mormor torkade sig i ögonen med en näsduk, och morfar log så att hela ansiktet blev rynkigt. Deras ögon glänste i ljusskenet.

Efteråt, på vägen hem, stannade Olle och pappa vid huset bredvid. Där bodde gamle Gustav ensam, och hans fönster var alltid mörka nu när det var vinter. Olle hade med sig en korg med lussekatter och pepparkakor, och pappa bar en termos med varmt kaffe.

Olle knackade på. Det dröjde en stund. Sedan öppnades dörren på glänt, och Gustav tittade ut, lite förvånad, med kofta och tofflor.

”Glad lucia”, sa Olle och höll fram korgen.

Gustav sa ingenting först. Sedan tände han lampan i hallen, och lampan i köket, och han skrattade och sa att ingen hade lussat för honom på många år. Plötsligt var hans hus inte mörkt längre.

Hemma igen satte de sig vid köksbordet, hela familjen, med Majken och mormor och morfar. Ljusen brann, lussekatterna var fortfarande lite varma och pepparkakorna knastrade. Utanför fönstret började äntligen den sena vintermorgonen gry, och snön på fälten blev alldeles rosa.

Olle doppade sin lussekatt i mjölken och tänkte att det mörkaste av årets morgnar faktiskt hade blivit den ljusaste.