Lilla Kyckling en personlig bok med ditt barn som hjälten

En ljus morgon gick en liten gyllene kyckling som hette Lilla Kyckling och scharrade runt i en ekdunge. Bladen prasslade, solen strömmade in mellan grenarna, och ett barn satt i närheten och såg vinden leka i gräset.

Plink! Något litet och hårt föll ovanifrån och landade på kycklingens huvud. Lilla Kyckling hoppade till och tittade upp mot de breda grenarna. Sedan tittade hon ner på marken, där ett blankt brunt ekollon låg vid hennes fötter.

”Åh!” ropade hon. ”Något träffade mig! Himlen faller! Jag måste berätta det för kungen!”

Barnet kom fram och satte sig på knä. ”Vänta,” sa barnet vänligt. ”Vad hände, Lilla Kyckling? Berätta långsamt.”

Men Lilla Kyckling var alldeles för uppjagad för att vara långsam. Hon flaxade med sina pyttesmå vingar och skyndade iväg längs stigen. Snart mötte hon Henny Penny, en vit anka med klargul-orange näbb, som paddlade i kanten av en vattenpöl.

”Himlen faller,” sa Lilla Kyckling. ”Vi ska berätta det för kungen.”

”Du milde,” sa ankan. ”Jag följer med.” Hon vaggade snabbt efter dem, och barnet gick bredvid dem båda med en fundersam rynka i pannan.

Vidare gick de. De mötte Goosey Loosey, en grå gås med lång blek hals, som sträckte ut vingarna och tutade: ”Himlen faller!” Sist kom Turkey Lurkey, en brun kalkon med en liten röd halslapp, som blåste ut bröstet och sa: ”Då måste vi skynda oss!”

Så marscherade processionen längs landsvägen mot kungens by: en kyckling, en anka, en gås, en kalkon och, längst bak, ett barn. Varje fågel pratade högre än den förra, och var och en berättade historien lite större än den före.

Vid en sväng på vägen mötte de en rödbrun räv i en enkel brun väst. Han lutade på huvudet och log, så att man såg väldigt många tänder.

”God dag, god dag,” sa räven. ”Vart ska ni så bråttom?”

”Himlen faller,” sa fåglarna i kör. ”Vi ska berätta det för kungen.”

”Å, då är ni på fel väg,” sa räven sött. ”Det här är den långa vägen. Jag känner till en genväg.” Han pekade på en mörk, smal stig som slingrade sig mellan träden. ”Följ mig, så tar jag er till kungen på nolltid.”

Fåglarna började följa efter, men barnet stannade några steg bakom. Den smala stigen var skuggig och tyst, och rävens leende såg inte ut som en väns leende.

”Vänta,” sa barnet. ”Innan vi går någonstans vill jag veta om himlen verkligen faller. Lilla Kyckling, visa mig var det träffade dig.”

Fåglarna såg på varandra. Sedan vände de sig, lite blygt, om och gick tillbaka till ekdungen, med barnet i spetsen.

Under den gamla eken låg ekollonet kvar i gräset. Barnet tog upp det och höll det intill en gren ovanför. Där, bland de gröna bladen, hängde dussintals ekollon precis som det, runda och bruna med små hattar.

”Titta,” sa barnet. ”Det här är ett ekollon från eken. När det är moget faller det ner. Det var det som landade på ditt huvud, Lilla Kyckling. Det är inte himlen alls.”

Lilla Kyckling tittade på ekollonet. Hon tittade upp mot himlen, som var blå och vid och alldeles hel. ”Åh,” sa hon med en liten röst. ”Åh, jösses.”

”Det var en rejäl duns,” sa gåsen vänligt. ”Det är lätt att bli rädd när något träffar en.”

Fåglarna kände sig mycket bättre. De gav sig av igen, den här gången längs den öppna huvudvägen, med solen i ryggen. När räven såg dem ryckte han på axlarna, vände sig om och travade bort in bland träden, för en räv kan göra föga mot resenärer som är uppmärksamma.

I byn satt kungen på en solig gård, klädd i dämpat blått. Han såg det udda lilla sällskapet komma in genom porten och ställde ifrån sig sin kopp.

”Ers Majestät,” sa barnet och höll fram ekollonet, ”vi kom för att berätta att himlen föll. Men vi kollade, och det var bara ett ekollon från eken.”

Kungen tittade på ekollonet, sedan på de fem oroliga ansiktena, och log varmt. ”Det är alltid klokt att berätta för någon när man är orolig,” sa han, ”och ännu klokare att titta noga innan man bestämmer vad som är fel. Tack för att ni kom. Ni har alla gjort ett bra jobb.”

Sedan gick det lilla sällskapet hem tillsammans. Under eken bredde de ut en filt och delade en picknick, medan ekollon låg utspridda i gräset och den blå himlen spände sig över dem, hel och ljus.

Lilla Kyckling knaprade på en smula och tittade upp på löven. ”Nästa gång,” sa hon, ”ska jag fråga vad som hände innan jag bestämmer att himlen faller.”

Barnet skrattade och räckte henne en smula till. ”Det,” sa barnet, ”är en riktigt bra idé.”