Enhörningen och regnbågen en personlig bok med ditt barn som hjälten

Det var en gång, i utkanten av en lugn och grön dal, ett barn som hette Kim och som tyckte om att gå på upptäcktsfärd mer än något annat i hela världen. Varje morgon packade Kim en liten väska med ett äpple, en bit snöre och ett anteckningsblock och gav sig iväg för att se vad dagen hade att bjuda på.

Över dalen fanns en regnbåge som aldrig försvann. Den välvde sig över kullarna från den ena sidan till den andra, röd och orange och gul, grön och blå, indigo och violett, och den hade funnits där så länge någon kunde minnas.

Men en solig morgon stod Kim mitt på den stora ängen, tittade upp och flämtade till. Regnbågen höll på att blekna. Färgerna hade blivit bleka och dammiga, som krita på en blöt trottoar, och några ränder hade nästan försvunnit.

”Vad har hänt med den?” viskade Kim.

Det prasslade lite i kanten av ängen. Fram mellan träden klev en enhörning. Den var liten och vit, med silvrig man och ett långt, vridet horn, och den såg väldigt blyg och väldigt ledsen ut.

”Snälla, var inte rädd”, sa enhörningen med mjuk röst. ”Jag behöver hjälp. Jag är regnbågens väktare. I natt kom några lekfulla åskmoln tumlande över kullarna, och de stötte till regnbågen och slog loss dess sju färgkristaller. De har strött ut dem över hela dalen. Utan kristallerna kan regnbågen inte lysa, och när solen går ner är den borta helt och hållet.”

Enhörningens ögon fylldes av tårar. Kim sträckte fram handen och strök den varsamt över den silvriga manen.

”Gråt inte”, sa Kim. ”Jag är bra på att hitta saker. Vi letar efter dem tillsammans.”

Enhörningen lyste upp lite grann. ”Tack”, sa den. ”Kristallerna glöder, så vi känner igen dem när vi ser dem.”

Så började de båda leta över ängen. De tittade under smörblommorna och bakom det höga gräset, men de hittade ingenting. Då hörde Kim ett litet pip. När hen satte sig på knä i gräset hittade hen en liten kanin som satt fast under en gren som stormen hade blåst ner.

”Stilla nu, lilla vän”, sa Kim och lyfte försiktigt bort grenen. Kaninen krånglade sig loss, vickade tacksamt på nosen och skuttade iväg genom gräset. Och där, på platsen där kaninen hade legat, glödde något.

Det var en kristall, röd som en mogen jordgubbe.

Kim höll upp den mot himlen. En enda klar röd rand strömmade tillbaka in i den bleka regnbågen ovanför dem, och enhörningen dansade runt i en ring av glädje.

”En!” ropade enhörningen. ”Sex kvar!”

De följde en mossig stig bort från ängen och längre in bland träden, med enhörningen travande vid sidan, tills de kom fram till en klar skogsbäck som porlade över släta stenar. Vid vattenbrynet satt en liten rävunge och gnydde. Benen hade trasslat in sig i vassen, och ju mer den kämpade, desto hårdare höll vassen fast den.

”Det är ingen fara”, sa Kim mjukt och satte sig på knä på strandkanten. Försiktigt, ett vasstrå i taget, lirkade Kim upp trasslet tills rävungen var fri. Den slickade Kim på handen och kilade iväg uppför slänten. Sedan tittade Kim ner i det klara vattnet, och där, bland stenarna, glimmade två kristaller, en orange och en gul.

Kim kavlade upp båda ärmarna, stack ner händerna i det kalla vattnet och lyfte upp dem. Två ränder till strömmade tillbaka upp på himlen.

”Tre!” ropade enhörningen.

Stigen ledde vidare in i en skuggig skog, där träden stod tätt och de sista bleka grå molnen från stormen fortfarande drev omkring ovanför. Det var alldeles tyst. Då hördes ett tunt litet pip någonstans i närheten.

Vid foten av en gammal ek satt en fågelunge, dunig och rädd. Den hade ramlat ur boet, och dess mamma flög runt, runt ovanför och ropade.

”Var inte rädd”, sa Kim. ”Jag ska sätta tillbaka dig.” Kim ställde sig på tå på en mossig rot, lyfte den lilla fågeln alldeles, alldeles försiktigt och lade den tillbaka i boet på grenen. Mamman satte sig bredvid ungen och sjöng.

Och där, i den mossiga hålan i det gamla trädet, alldeles nedanför boet, glödde de sista kristallerna mjukt: grön, blå, indigo och violett, alla fyra tätt ihop.

Kim öste upp dem i händerna. Tre ränder till strömmade tillbaka upp på himlen, grön och blå och indigo, och de sista grå molnen drev bort.

”Det är en kvar”, sa enhörningen. ”Den violetta hör hemma just här.” Och den böjde på huvudet och nuddade sitt horn.

Så gick de tillbaka genom skogen, förbi bäcken och längs den mossiga stigen, och de kom fram till ängen precis när solen gick ner och färgade hela himlen rosa och guld.

Enhörningen sänkte huvudet. Kim höll upp den violetta kristallen, mycket varsamt, mot spetsen av enhörningens silvriga horn.

En stund hände ingenting. Sedan började hornet glöda. Det glödde starkare och starkare, och med ett ljud som av hundra små bjällror slog hela regnbågen ut över himlen i alla färger på en gång, röd och orange och gul, grön och blå, indigo och violett, klar och hel över dalen.

”Du klarade det!” ropade enhörningen.

”Vi klarade det”, sa Kim.

Sedan kom den lilla kaninen fram ur gräset. Längs stigen kom rävungen. Och från skogen flög fågelmamman och sjöng. Alla hade de kommit för att se regnbågen lysa igen.

Kim och enhörningen satte sig tillsammans i ängsgräset och tittade på den lagade regnbågen som glödde över den lugna dalen, tills de första stjärnorna tändes. Regnbågen lyste starkare den kvällen än den någonsin hade gjort förut.

”Det är vänligheten som får den att lysa så”, sa enhörningen tyst. ”Varje kristall du hittade, hittade du genom att först hjälpa någon annan.”

Och från den dagen tycktes regnbågen över dalen, varje gång Kim tittade upp mot den, lysa bara en liten aning starkare, bara för ett ögonblick, som en blinkning.