De tre små grisarna en personlig bok med ditt barn som hjälten

Det var en gång tre små grisar som bodde tillsammans med sin mamma i ett litet hus längst ner vid en liten byväg. En morgon sa deras mamma: ”Nu är ni stora grisar. Det är dags för er att gå ut i världen och bygga egna hus. Bygg dem ordentligt, och ta hand om varandra.”

Så de tre små grisarna pussade sin mamma adjö och gav sig iväg längs vägen, var och en med ett knyte på ryggen.

Snart mötte de en man med en kärra full av halm.

”Snälla herrn”, sa den första lilla grisen, ”får jag lite av er halm så att jag kan bygga ett hus?”

Mannen gav honom en stor bunt, och den första lilla grisen satte genast igång. Han staplade halmen och band ihop den, och redan på eftermiddagen hade han ett hus. Det var lite snett och vinden ven genom väggarna, men den första lilla grisen satte sig framför det, mycket nöjd med sig själv.

”Redan klar!” sa han. ”Nu kan jag leka hela dagen.”

De andra två grisarna gick vidare tills de mötte en man med en kärra full av pinnar.

”Snälla herrn”, sa den andra lilla grisen, ”får jag lite av era pinnar så att jag kan bygga ett hus?”

Mannen gav honom en stor bunt, och den andra lilla grisen smällde upp sitt hus så fort han bara kunde. Han ställde pinnarna mot varandra och band ihop dem med snöre, och innan taket ens satt rakt sprang han iväg och lekte.

Den tredje lilla grisen gick vidare tills han mötte en man med en kärra full av tegelstenar.

”Snälla herrn”, sa den tredje lilla grisen, ”får jag lite av ert tegel så att jag kan bygga ett hus?”

Mannen gav honom en stor hög tegelstenar och en hink murbruk, och den tredje lilla grisen började bygga. Han skyndade sig inte. Han lade en sten, strök på murbruk, lade nästa sten ovanpå och kontrollerade att den låg rakt. Sedan gjorde han likadant igen. Och igen.

De andra två grisarna kom dansande längs vägen för att titta.

”Vad du är långsam!” skrattade de. ”Vi har byggt klart våra hus, och du har bara byggt en halv vägg. Kom och lek med oss!”

”Jag leker när mitt hus är färdigt”, sa den tredje lilla grisen. ”Ett hus måste byggas ordentligt.”

De andra två grisarna skrattade ännu högre och dansade iväg längs vägen.

Den tredje lilla grisen arbetade hela den dagen och hela nästa. Till sist var hans hus färdigt, med fyra starka väggar, en skorsten, ett fönster och en kraftig trädörr. Han tryckte mot väggen av alla krafter, och den rörde sig inte det minsta.

Den kvällen kom en varg nosande längs vägen. Han hade en lång nos, spetsiga öron och en väldigt tom mage, och när grisarna fick syn på honom blev de alldeles tysta allihop.

Vargen stannade vid halmhuset och knackade på dörren.

”Lilla gris, lilla gris, släpp in mig!”

”Nej, nej, aldrig i livet, inte för allt skägg på min lilla haka!”

”Då ska jag pusta och frusta och blåsa ditt hus omkull!”

Och han pustade och han frustade, och han blåste huset omkull. Halmen flög upp i luften som en flock fåglar, och den första lilla grisen sprang skrikande längs vägen till sin brors pinnhus.

Vargen följde efter och knackade på dörren till pinnhuset.

”Små grisar, små grisar, släpp in mig!”

”Nej, nej, aldrig i livet, inte för allt skägg på våra små hakor!”

”Då ska jag pusta och frusta och blåsa ert hus omkull!”

Och han pustade och han frustade, och han blåste huset omkull. Pinnarna rasade ner i en hög, och de två små grisarna sprang så fort deras korta ben kunde bära dem till tegelhuset.

”Fort, kom in!” ropade den tredje lilla grisen. Han drog in dem och reglade den kraftiga trädörren efter dem.

Vargen kom upp längs gången och knackade på tegelhusets dörr.

”Små grisar, små grisar, släpp in mig!”

”Nej, nej, aldrig i livet, inte för allt skägg på våra små hakor!”

”Då ska jag pusta och frusta och blåsa ert hus omkull!”

Och han pustade och han frustade. Och han pustade och han frustade. Och han pustade och frustade och frustade och pustade, tills han blev röd i ansiktet och sedan lila, och kinderna värkte och öronen hängde. Men tegelhuset rörde sig inte. Inte en sten, inte en takpanna, inte det allra minsta.

Till sist satte sig vargen ner på gången, alldeles andfådd.

”Det är ingen idé”, väste han. ”Det här huset är alldeles för bra byggt.” Och så reste han sig och gick längs vägen och muttrade för sig själv, och han kom aldrig tillbaka igen.

Inne i tegelhuset dansade de tre små grisarna runt, runt i köket.

”Du hade rätt”, sa den första lilla grisen och skämdes lite. ”Det tar längre tid att bygga ordentligt, men det är värt det.”

”Vill du visa oss hur man gör?” frågade den andra lilla grisen.

”Klart jag vill”, sa den tredje lilla grisen.

Så nästa morgon gick de alla tre för att hämta mer tegel och murbruk. Den tredje lilla grisen visade sina bröder hur man lägger en sten, stryker på murbruk, lägger nästa ovanpå och kontrollerar att den ligger rakt. Det tog lång tid, och ingen sprang iväg och lekte innan arbetet var klart. Men när de var färdiga stod det två nya tegelhus vid vägen, ett på var sida om det första, med bra starka väggar och skorstenar och kraftiga trädörrar.

Och de tre små grisarna levde lyckliga i sina tre tegelhus, sida vid sida, i alla sina dagar.